Sverigebesök och sjukhusvistelse

Så kom då mamma och mormor. Jag hade stora förväntningar på allt vi skulle göra och hur mycket vi skulle umgås. Det blev pannkaka med allt känns det som. Onsdagen flöt ok men på torsdagen vaknade Alonso med 38,5 i feber. Vi gick till marknaden i alla fall. Efter lunch märkte jag att han blivit sämre och hade påverkat andning. Åkte till akuten på vårdcentralen men de sa att allt var ok. På kvällen tyckte jag han var ännu sämre men då han sov avvaktade jag lite. Mitt i natten blev det akuten på barnsjukhuset. Väl där så fick han andas i andningsmask och fick syrgas då han inte klarade att syresätta sig ordentligt. Då han inte blev bättre efter 3 doser blev vi inlagda. Det var stor kalabalik till en början då de misstänkte svininfluensa. Vi låg isolerade och personalen kom in med skyddskläder, mask och visir när de skulle ta prover. Stackarn, de stack och stack, satte in dropp och andas i mask varannan timme samt syrgas där emellan. Oj oj vad dålig han var. På lördagen var han bättre och de konstaterade att det inte var influensa. Söndag och måndag var killen riktigt pigg men vi kom inte hem förrens på tisdagen. Och på torsdagen åkte mamma och mormor så ni förstår att vi inte hann umgås särskilt mycket :-( Ja ja. Snart är det december och då blir det en månad i Sverige.
Mamma och mormor verkade i alla fall ha klarat sig ok. Vinstället var ju fullt så mormor gick det nog ingen nöd på. Ha ha, vi var i en stor affär och kollade på viner och så såg vi de vinet hon druckit här, 17 euros kostade det. "Och det sitter jag och dricker varje dag", utbrast hon förfärat men ända ganska nöjd. Sergio får det ju gratis vid jul av kunder så vi bjuder gärna :-)

Oj oj oj!!

Nu har jag inte skrivit på evigheter igen. Har massor av elände att skriva...och bra saker med men idag orkar jag inte. Har målat hela dagen och vi ska jobba med huset imorgon med. Kommande inlägg kommer handla om spansk sjukvård, besök från Sverige, husbygge och så fyller Alejandro snart 1 år!!

Ha ha, idag sa Alonso "Vamos Jadro!" (kom nu går vi Alejandro, typ). Vi packade oss ur bilen, barnen skulle upp till farmor. Alonso kikar in till Alejandro i baksätet och kläcker denna mening. Första gången han försökt sig på att säga brorsans namn :-D. Gulligt!

Smurfar

Det var vad mina barn var igår. Alonso rotade fram fingerfärg och vips hade vi små smurfar här. De var så söta!! Typiskt fanns ingen kamera tillgänglig så det blev inget foto:-( Ja ja det kommer säkert hända fler gånger även om man blivit alltför medveten om stunder som aldrig kommer åter sedan man fick barn.

Som tröst får ni ett par sommarbilder att titta på istället. Som vanligt är jag för trött för att skriva så sängen väntar.... nej nu vill inte datorn igen sâ ni fâr nöja er med Alejandro som strâlar som en sol :-)

Skulle lägga in lite bilder frân Sverige men tji fick jag...

......sâ det fâr bli en en annan dag. Datorn vill inte samarbeta och jag orkar inte brâka :-)

Och lite husbilder huller om buller! fler i FB

Tabasco!

I SÄNGEN!! Skulle röja lite i badrummet ochmed tvätten. Alejandro var med mig och Alonso gick fram och tillbaka med sin vagn och lekte för nöjt. Inga orosmoln på himlen och tänker att nu ska jag sätta mig en stund. Vad ser man då? Jo Alejandro som klappar med handen på några fläckar på sängen. Kikar längre in i rummet och där står Alonso med tabascoflaskan i högsta hugg. Det blir att tvätta av Alejandro i en hast innan han börjar gnugga sig i ansiktet och tvätta lakan igen. Han har gjort detta tidigare Alonso med Sergios Axe duschkräm men den luktar ju gott i alla fall. Eller nej detta var lögn. Inte att den luktar gott utan att han gjort det en gång, han har gjort det FLERA gånger Med yoghurt och juice också men det var ett tag sedan så det hade jag förträngt. Vi skulle behöva ett hus med 3 meters takhöjd och ha saker på 2 metershöjd och uppåt för nu klättrar denne unge herre upp på stolar och vidare så långt han kan komma.

Huset!

Har varit vid huset idag. Det kommer bli så fiiiiiint. Badrummen är nästan helt färdiga och på måndag ska de lägga golvet på bottenvåningen Jag är lite nervös för golvet vi valt. Kommer det bli som vi hoppas? Kommer det vara lättstädat? Köksgolvet vi har nu är hemskt och blir aldrig rent hur mycket man än skrubbar:-(. Ja ja, nu finns det ingen återvändo. Och jag hade nog varit lika nervös oavsett golv. Det är ju en yta på 70 kvm som ska läggas så man kan ju inte precis ångra sig och göra nytt i en hand vändning. "tuber till elen, värmesystem och "rörmokeri" är på plats. Det som är kvar är golven, trappan, väggarna i 3 av rummen samt fönstren som ska sättas in. Sedan kan elektrikerna dra in kablarna och vi kan montera köket och klart! Ett "problem" är elektrikerna inte satt kontakterna som vi tänkt oss utan i köksdelen sitter de "fel" och 2 där de skulle vara en och en där det skulle vara 2 så vi ska titta lite på hur vi ska distribuera köket. Jag hade gjort en plan men den får vi ändra lite. Jag hoppas verkligen att vi ska kunna flytta in innan mamma och mormor kommer. Då kommer jag inte behöva städa heller för vi kommer nog inte ha hunnit få till någon större oordning och har vi det så kan man ju alltid skylla på flytten ha ha ;-).

Universitetet...

Hmm, har kontakt med en kvinna på lärarhögskolan i Göteborg och hon har hittat de papper jag behöver för min fritidspedagogutbildning....men! hon kan inte finna kursplaner för den frivilliga förlängningen jag gick. Hon hoppades att hon skulle hitta dem men de fanns inte i arkivet. Låter inte det lite oseriöst av ett Universitet? Att inte ha kursplaner över alla kurser de anordnat? Ja ja, de kanske får tag på dem. Vad vet jag.

Har kommit på att om jag får min utbildning tillgodräknad här kanske jag kan studera till specialpedagog här....men jag vet inte vad det blir av allt. Vi får se helt enkelt.

Svett, svett och svett

Har sopat och svabbat i vardagsrummet så nu rinner svetten i floder. Har ingen aning om vilken temperatur vi har här men nu sitter jag framför fläkten medans mina söner misshandlar ett antal toalettpappersrullar. Alonso bygger fina torn och bankar på dem om vart annat. Dessutom gör han allt för att inte lillebror ska få en enda.
Fixar med lunchen sen flera timmar tillbaka. Försöker koka böner men det går inte så bra. De blir ju aldrig mjuka!!!! Hur ska man göra?
Har släpat på en fin migrän sedan i lördags så helgen har varit skit. Hoppas på att få vila en sund efter maten men Alejandro har precis vaknat efter en 2-timmarslur så det blir väl dåligt med det. Får väl lägga mig på soffan och stänga alla dörrar så jag har grabbarna inom räckhåll.

Lite närmare mâlet!

Jag är i full gång att fixa mitt "liv". Första steget är att försöka få min fritidpedagogutbildning tillgodoräknad här i Spanien. Den här gången verkar det gå smidigare än sist då inget gick att lösa. Den här gången verkar jag ha kommit i kontakt med rätt personer som kunnat guida mig vidare. Nu finns ju inte fritidpedagogyrket här men det kan ända vara en hjälp vid eventuella framtida studier. Vi fâr se hur det gâr.......

Nu känns det bättre!

Kanske var jag väldigt nere och trött häromdagen(och pms på det=tickande bomb!!). Nu har vi i alla fall haft flera bra dagar och med en massa upptåg som gett mig en mängd städjobb:-).

Igår klockan 23:00!! snickrade och fixade jag och Alonso med marsvinens burar. Iggy fick ju storstryk av Viggo här om veckan. Nu ser han ut som barnens kusin Einar med värstingärr över ögat. Han hade blivit riven från ögonlinjen upp i hela pannan. Hade jag inte sett att de bråkade vilt så hade jag nog trott att det var katten Ramses. Han sitter ofta och fiskar med tassen genom gallret. Hur som helst så valde jag att separera dem åt och idag ska vi nog få en ny kompis till Iggy. Manolo, som gav oss dessa 3 hade visst några marsvin över. Peppar peppar att de har en hane...Han ville ge oss fler än en :-O!!, men nej tack vi kan inte ha marsvin över allt som säkert börjar yngla av sig också. Idag är de väldigt lugna och tjoar knappt efter mat. Igår fick de färskt hö och nåt "godis" jag köpt så nu ser de mest ut som de ligger och jäser. "färskt" hö får de ju alltid men ibland verkar det mest vara visset ogräs som någon krafsat ihop vid nån vägkant. Igår var det i alla fall grönt och luktade hö när jag öppnade påsen.
Hur som helst hade både jag och Alonso kul trots att det var mer eller mindre mitt i natten. Han tog en alldeles för sen middags lur (18-20), kan bli så när vi är på landet men men....

Utsliten...och ledsen..

Just nu känner jag mig totalt utsliten. Allt rabalder efter hemkomst, Alonsos ständiga utbrott, mannen som är tillbaka på jobbet på heltid, ekonomin som just nu är extremt dålig då alla mina besparingar är slut, inte haft en vettig konversation sedan jag var i Sverige och denna värme har vridit ur de sista droppar styrka jag hade i kroppen. Jag satte ribban högt när jag kom hem och tänkte "nu har jag tankat så nu jävlar annamma!" Det har blivit platt fall i stället. Jag har inget tålamod med Alonso och det finns ingen ursäkt för det. Jag vet om det och gör så gott jag kan för att räkna till 1o, hålla huvudet kallt mm, men ofta hinner jag inte ens till 5 innan han har nåt nytt hyss på gång. Han passar på varenda sekund jag är upptagen med Alejandro eller släpper honom med blicken. Det värsta är att jag kan inte lämna över åt någon Jag tar konflikt efter konflikt och städar efter upptåg kl:8-21 hela dagarna. Jag kan inte ta en paus och säga nu behöver jag 30 minuter för mig själv.


Igår blev jag så arg pâ Alonso att jag skrek åt honom. Han hade slabbat med juice över allt och när jag sa att han skulle sluta slabba han ännu mer(det var juice över allt och han satt mitt i det mitt på bordet!!) Det kanske låter som en bagatell men han går i kylskåpet hela dagarna och släpar ut flaskor och paket som han häller ut där han behagar. Sängen är dränkt i yoghurt, schampo, vatten och juice. Han slår sin lillebror, kastar saker omkring sig och det är strid om allt. Här om dagen fick han ett litet juicepaket som precis fyller ett glas och en mugg som han skulle ta till bordet. När han går till soffan och häller upp juicen där så ber jag honom att gå till bordet för man fikar inte i soffan. Nej, då blir han så arg att han slänger ut armen med muggen i handen mot mig, var på jag sätter upp ena armen(har Alejandro i andra) i försvar typ. Detta får till följd att han slår muggen i min arm och det stänker juice över allt. På honom på mig, golv, soffa mm. Så här är det så ofta, mest hela tiden och jag blir trött...vem blir inte det?

Hur som helst så fick gårdagens juicebravader bägaren att rinna över. Jag tog ungen under armen för att duscha av honom medans han fick höra flera sanningar om hur trött jag var på detta. Han blev förstås ledsen när jag blev arg men jag satte han i duschen och började duscha. Kan ju inte låta honom ränna runt med juice över hela kroppen?? Hur som helst blev han ännu ledsnare och skrek och hoppa runt jag tänkte att det var ju konstigt, duschen brukar han gilla oavsett, men så upptäcker jag att vattnet var alldeles kallt... det brukar vara alldeles lagom men nu hade de badat alldeles innan juicehändelsen och de hade väl inte hunnit värma på. Jag kände mig som en barnmisshandlare och börja storgråta Först skrika och skälla och sedan kalldusch!! Jag satt med honom i famnen och sa hur dum mamma var och kände mig så ledsen och misslyckad. Han hade ju glömt det hela och ville iväg och leka, men fy!!! Jag vill inte tappa tåla modet på det sättet!!?? Känns som jag är den enda i världen som tappat fattningen och skrikit åt mitt barn och betett mig så dumt! Fan, säger jag bara. Jag vill inte vara sådan som jag är nu men vet inte hur jag ska komma ur det. Inte ens huset piggar upptillräckligt för att få mig att stå ut lite till, det har liksom gått för långt. Gränsen är nådd och passerad för länge sedan.



Undersöker möjligheterna att börja studera. jag kan inte fortsätta så här. Dels för egen del, innan livet tar knäcken på mig helt, men främst för mina barn, de har rätt till en glad mamma som orkar och vill. Samtidigt finns det så mycket annat som komplicerar allt och gör att en förändring tar tid. Alejandro är fortfarande så liten och "dagis" känns inte så bra här(även om det säkert är bättre än en arg mamma). Dessutom kan man visst bara ansöka om plats på våren och den har ju passerat.... Suck! denna nedåtgående spiral... Ja ja, kanske det blir bättre när vi kommer till huset...just nu känns det som om jag lika gärna kunde gräva mer mig...

Husbygge

Jo det byggs, tro det eller ej. Jag som skulle kunna åka dit varje dag och styra och ställa(enligt Sergio) får snällt slita mitt hår när de gör precis tvärt om. Nja, så illa kanske det inte är men mitt förtroende är inte enormt med svärfar som hänger där. Han tycker att vad som helst är bra nog åt oss. Själv kommer jag ingenstans då någon måste ta hand om mina bedårande söner. De har i alla fall landat nu efter alla sommarens bravader. Efter 3 dagar hemma utan att göra nåt är de värdens goaste gladaste ungar (och deras mamma också ganska go och glad tror jag ;-D).

Snart kanske jag kan lägga in lite bilder på huset. Hoppas verkligen att det blir så pass klart att man kan bo där i oktober...

Nu blir de sängen för mig. Jäääsp!!!

Sverigevistelsen...

Nu har jag tagit mig i kragen för att skriva lite om Sverigevistelsen. 8 veckor som gick i raket fart. De första veckorna var rätt tuffa för både Alejandro och Alonso var sjuka. Sedan var vi lite strandade allihop dâ det inte fanns bilar till "alla". När syrran krachade den ena sâ var vi 4 behövande pâ en bil typ. Som tur var ko Fredrik och Anna som räddare i nöden och lânade ut sin ena. Annars vet jag inte hur det gâtt med allt.

Trots missödena med sjukdom och fordonsbrist hann vi nätt och jämt träffa alla. Ja inte riktigt alla men i alla fall många Vi hade det bra och jag hann känna av att i även i Sverige kommer vardagen ikapp så det kändes inte så jobbigt att åka tillbaka till Spanien. Dock var det hemskt jobbigt att komma tillbaka hit men det är en annan historia....

Nej fy, jag har ingen inspiration alls. Det funkar inte att skriva så här långt efter. Värmen här är olidlig och hjärncellerna har ångat bort for länge sedan. Kanske skulle skiva mer om husbygget men det blir en annan kväll.

Hmmm....har jag blivit optimist???

Ingen kan precis anklaga mig för att vara optimist men att tro att jag skulle få tid att komma igång att skriva här var ju för optimistiskt tänkt för att vara mig. Ska lägga mig nu för jag är supertrött...kanske jag har mer tid och ork i morgon...JÄSP

I'm back!!

Efter en längre tids frånvaro är jag nu tillbaka! Vi har varit i Sverige i nästan 2 månader barnen och jag och jag hann med typ hälften av det jag tänkt mig. Käppar i hjulen har varit sjukdom och brist på fordon. Barnen var förskylda i början av vistelsen och jag hade envis migrän som kom och gick mest hela tiden. Vad gäller fordon skulle syrran haft en egen bil men i brist på det hade hon mammas bil vilken hon dessutom kraschade så vi låg typ 2-3 bilar back hela tiden.

Imorgon ska jag göra en resumé eller 2 av vår Sverige resa och sedan ska jag berätta hur det går med vårt husbygge.

Migrän och amning

Usch, min eländiga migrän har kommit tillbaka med råge. Man blir ju sugen på ett syskon bara för att få vara migränfri en tid. Efter närmare 2år med endast enstaka anfall är detta rena mardrömmen. Hade faktiskt glömt hur överjävlig denna åkomma faktiskt är. De senaste anfallen har inte medicinen funkar nåt vidare heller så nu måste jag ta tag i detta. Det första blir väl att sluta amma så jag kan börja ta diverse tabletter. Efter detta 4-dagars anfall jag haft finns det inte många droppar att mjölk att få ur heller så jag har väl inte så stort val.
Konstigt det där. Alonso slutade amma vid ca 8 månader och jag funderade inte mer över det. Nu känns det himla trist att sluta amma Alejandro och han är snart 8 månader Kanske är för att han inte slutar på eget initiativ Hur som helst så föredrar han flaskan och jag är ganska trött på att amma. Han är ganska hårdhänt så någon mystund är det sällan tal om. Ja ja, jag får se hur det går i morgon. Kanske en lite slurk på morgonen ett tag till. På kvällen får han flaskan för annars vaknar han flera gånger per natt. Med flaskan kan han sova 9-10 timmar i sträck, men då har han tagit en portion gröt också ett par timmar innan läggdags.

Nu ska jag i säng och hoppas att jag får tid att skriva lite imorgon. Den här bloggen har varit lite väl händelselös sista tiden men det kanske ska ses som något positivt, jag kanske inte varit i så stort behov av terapi :-)

Dâ bär det utför igen! eller uppför beroende pâ hur man ser det.

Jag börjar bli så trött. Så trött så nu vet jag inte vad jag gör snart. I helgen så var det tal om det förbaskade huset igen. Sergios mormors hus som vi skulle renovera. Historien är så rörig så jag orkar inte dra den från början. En kort talande beskrivning kan sammanfattas med:
Ja visst kan ni bo där, nej det blir nog problem, ja visst kan ni bor där, nej det blir nog problem, ja visst kan ni bo där, nej det blir nog problem osv. Nu har vi i snart 3 månader tittat på hur vi skulle renovera och i helgen så börjas det gnölas igen att nej, vi kan nog inte gör si och inte så Och varför kan ni inte nöja er med att bara göra en liten renovering i fall ni måste flytta där ifrån hastigt? Ja ha! Men det var ju inget problem för en månad sedan. Jag vet inte om jag är beredd att flytta till ett hus om vi (i värsta fall) kan bli tvungna att flytta ut dagen efter.
Nu ska även vi stå för kostnaderna, vilket vi inte har behövt de senaste enligt de senaste månadernas samtal. Huset är ju inte vårt så det känns ju ganska halvdant. Speciellt som jag är så jäkla less på allt och helst flyttar här ifrån
Gav Sergio ett ultimatum idag. I april nästa år får det banne mig ha skett en stor positiv förändring för annars skiter jag i det här. Han får följa med till Sverige om han vill men den här bergochdalbanan har jag fått nog av!!!

Jag borde skriva oftare och peta i näsan(inte jag utan Alonso)

Ja det borde jag faktiskt och skulle vilja också Skrivandet är jag ganska kreativt i jämförelse med att laga lunchen med en svärm arga barn omkring sig. Ja ,de är ju bara två men kan upplevas som en svärm när de är som argast. Idag har det varit ovanligt klängigt. Hade tänkt att vi ska gå ut lite senare men jag känner mig helt slut! Får sätta på en kopp kaffe. Förut kunde jag locka ut mig själv med löfte om något smaskigt men nu är det ju slut med det så det funkar inte längre.

Alonso är förskyld så det är ju inte konstigt om han är lite extra arbetsam som hans mormor säger(arbetsam inte jobbig). Med denna förskylning har han upptänkt nya färdigheter. 1: Att stryka ut snor i hela ansiktet med armen, som då också blir snorig 2: Att peta näsan. Så nu vet man ju var höger pekfinger håller till för det mesta. Igår kväll fick vi honom inte ens att somna pga detta petande. Han somnade nästan med fingret i näsan.

Trotsiga 2-âringar? och veka mammor!

Alonso är nog i trotsåldern. Inte för jag vet vad den innebär egentligen men men. Har skrivit tidigare att jag inte tycker att han trotsar men han har definitivt en egen vilja och den är inte speciellt ruckbar. Egentligen är det inte så svårt att lirka med honom. Det är bara det att ofta går det inte för att Alejandro är med. T ex vill han ofta bli buren men jag fixar oftast inte det med skötväska, väska med extrakläder och matkassar plus Alejandro i babyskyddet. Men sista tiden har jag gjort det ändå. Stackaren han blir ju så arg och ledsen, och dessutom har han oftast somnat i bilen när det blir så här. Så jag hänger väskor och Alonso på vänster axel och tar kassarna i vänster hand och bär lillebror i höger och sedan släpar vi oss så långt vi kan innan allt packning rasar av mig. Vi ser väl ut som nåt i stil med Elefantmannen, där vi hasar oss fram i mörkret i garaget.

Jo, trots var det. Nu har vi ju kommit till det stadiet att han vet var parken är, kiosken med damen som alltid bjuder på nåt gott, de tråkiga affärerna mamma går i och så vidare. Så det är klart, gör vi det han tycker är tråkigt blir det gråt och skrik. Gör vi inte det han tycker är kul så som lekparken och kiosken så blir det gråt och skrik för det med. Ofta tar han ut besvikelserna bara genom att se att vi närmar oss t ex lekparken. Han gestikulerar vilt och gapar på mig som en besatt tills han ser att vi faktiskt styr stegen mot lekparken.
Hur som helst har jag märkt att jag börjar bli en mesig mamma som låter Alonso få som han vill i många lägen. Inte för att jag inte orkar bråka utan för att det är så tråkigt att ha en son som mest är ledsen. Det ska ju vara kul att vara barn, eller hur? (och mamma också för den delen)Inte ska man spendera tiden gråtandes på golvet heller? Nu hyser jag mitt hopp till sommaren och Sverige, att Alonso kommer ur sina vanliga promenadrundor som är kantade av frestelser och att vi ska kunna gör nästan allt utan att vara en trotsig 2-åring med en vek mamma som inte klarar att se se son gråta mest hela dagarna utan köper lite "godis" till honom som tröst ;-)

Nu börjar man bli senil ocksâ!

Ja suck! Inte nog med fysiska krämpor, nu ska man bli senil också Det hördes nyss en "explosion" från köket. Vad sysslar katterna med? frågade jag mig, men ögonblicket efter kom jag på att jag satt ägg på kokning....för över en timme sedan!!!! Det blev till att springa ut i köket. De stackars äggen hade försökt ta sig ur kastrullen på egen hand men inte lyckats så bra. Tur det. Städade köket igår och vill inte precis ha äggrester i hela köket. Tur i oturen att jag inte fått för mig att gå ut, då hade det kunnat gå riktigt illa. Eldsvåda i köket lyckades jag ju ordna när jag jobbade som barnflicka och det var INTE kul kan jag säga.

Som om detta inte var nog har jag nackspärr idag. Känner mig nästan yr. Vackert väder har vi i alla fall. Alonso hänger i fönstret med Morris och lapar frisk luft. Blir nacken bättre kanske vi går ut i eftermiddag. Som det är nu kommer jag inte långt

Sjukdomar och annat smâtt och gâtt

Då var det dags för migrän igen. Igår gick jag helt i däck men idag har medicinen haft effekt i alla fall.

Var hos specialistläkaren igår för gallstensbesvären jag har. Fyra stenar hittade de på ultraljudet så det blir operation sa läkaren. På måndag har jag tid hos kirurgen. Det är visst något förbesök. Hur som helst så tänker jag inte ställa in min resa för ev operaration. Dessutom anser jag att Alejandro är för liten ännu. Finns ingen jag känner att jag kan lämna honom till ännu. Ja ja, det löser dig väl.

Har börjat gå ner i vikt. Jippie!! Precis som efter förra graviditeten så har jag gått upp några kilon i början av amningen,, tappat alla grav kilon för att sedan lägga på mig ca 5 kg extra. Och precis som sist så börjar de försvinna nu när sonen är 6 månader. När jag ammade Alonso slarvade jag lite med godis ibland men nu har jag knappt unnat mig något alls. Pga av mina gallproblem så har dessutom fettintaget varit minimalt och ändå har kilon suttit som berget. Undrar vad det är som gör att min kropp vill ha dessa extra kilon just under amningen?? Hungrig har jag ju varit i och för sig och ätit mer pga av det, men min kompis som ammar sin son äter ocksâ mycket men är smal ändâ :-) Man kan ju inte gå och vara vrålhungrig samtidigt som man ska ta hand om en bebis och en 2-åring! Hur som helst nu har det vänt och det känns ju bra :-)

Sköna maj välkommen....

Första maj idag. Sambon är och röjer vid vårt "nya" hem. Trädgården ser ju ut som en ödetomt. Det måste ju göras men jag känner mig ganska ensam :-( . Hade gärna åkt dit själv men kan ju inte ta med barnen dit i röran. Märkte igår när fågeln rymde att jag nog balanserar på en smal lina när det gäller mitt "psykiska välbefinnande". Grät över det mesta kändes det som, och kunde verkligen inte komma på en enda sak som fick mig att känna mig glad. Barnens leenden brukar ju pigga upp men igår var det inte många. Båda var på uruselt humör så till slut gick de mig bara på nerverna. Varför kan inte jag vara en sådan där idyllisk mullig mamma som bakar bullar och städar och fejar hela dagarna, med tjocka ungar med rosiga kinder och ständigt klingande skratt. Nej, nu är man endast tjock och det finns det ju ingen som ser som något positivt med precis....

Tennisbollen lyser med sin frånvaro. Inte för att jag förväntat mig något annat. Ser inte bättre ut än att jag får ta in buren från fönstret. Vi har ju 2 fåglar på utackordering så vi får väl se till att ta hem dem. Känns tragiskt med en hel kasse full med fågelmat till ingen nytta.

Har märkt att jag börjat bli nojjig. Kom precis på att vi snart ska flyga till Sverige. Den här gången oroar jag mig inte för hur jag ska roa mina barn medans vi störtar. Istället kom jag att tänka på den "nya influensan". Flygplatser måste ju vara en eländig smitthärd, för att inte tala om flygplan. Fast de har ju bra ventilation också. Jag har nog för lite att göra helt enkelt. Dessutom bör mina barn ha ett väldigt bra immunförsvar. Dels är så gott som aldrig sjuka och här städas det inte mer än nödvändigt. De har ju båda atopiskt hud så det badas inte så ofta heller. Allt för hälsan!

De tre tenorerna!

Här kommer ett foto av våra marsvin då Sanna efterfrågat det. De kallas allmänt för de 3 tenorerna då de kvittarar mer än vår försvunna Tennisboll någonsin gjorde :-( Henne hann jag tyvärr inte ta något foto av.

Tennisbollen har rymt:-(

Ja det var så vi kallade vår lilla kanariefågel. På kvällarna burrade hon upp sig på sin pinne och såg ut som en tennisboll, samma gula färg. Igår köpte jag ett nytt badkar till henne och en massa godis. Idag flög hon gladeligen ur buren vi har hängandes på utsidan av fönstret och är borta för alltid. Hoppas du har kul där ute lilla Tennisbollen. Fan! Jag gillade verkligen den fågeln. Har alltid tyckt att fåglar är ganska meningslösa husdjur men den här fick mig på andra tankar. Hon var faktiskt social, tro det eller ej. Fattar inte hur jag kunde vara så klantig att jag inte stängt luckan ordentligt! Jag blir faktiskt lite skrämd. Har varit så himla trött sista tiden, orkar inte ens gå upp på morgonen. Tänk om jag glömmer något vad gäller barnen?? Hemska tanke. Usch, det här har sänkt mig rejält. Känner mig så överkänslig. Gråter för vad som helst och har svårt att se något positivt här i livet. Hoppas att det bara varit för mycket det senaste och att det kanske vänder snart....känns bara som om jag väntat allt för länge på en vändning...

Duktiga barn

Usch, hade en envis, urjobbig migränattack i helgen. Den hänger nästan i fortfarande. Tur att jag har så duktiga barn :-) Jag låg i soffan mest hela helgen, Alejandro for runt på golvet och agerade golvmopp. Han ålar sig fram rätt friskt nu och letar rätt på spännande saker. Alonso matade marsvinen med diverse grönsaker. Och sig själv med det han kunde finna. Ja det låter ju riktigt eländigt men det är sådan han är. Jag kan laga mat åt honom som han vägrar äta för att sedan i nästa stund komma tuggandes på kattmat eller till och med kaninpellets. Höt har han inte gått på ännu, tur det för det är nästan alltid slut i djuraffären. Han är också förstjust i att äta rester och smulor han hittar lite varstans. Som bebis tog han ju en vända med gåstolen för att ta sig en näve kaffesump från soporna. Kaffe gillar han även nu, sopor med för den delen.
Just i helgen gav han bevis på att han minsann kunde fixa sig en smörgås Frukosten blev kvar på bordet lite väl länge, mellan morgonens blöjbyten, nappflaska, marvsvin som tjoar efter mat, kanariefågel son ska hängas i fönstret med morgonbad i lagom temperatur och ilsken huvudvärk hade jag helt förträngt att bordets skulle dukas av. När jag låg där i soffan vid det öppna fönstret så såg jag Alonso fixa med något vid matbordet. Oftast bådar det inte gått Jag frågade vad han gjorde men som vanligt svarade han inte(precis som sin far!!! svara aldrig grrrr). Ja ja, var bara att ta sig upp på fötter och då ser jag att han sitter och brer sig en smörgås. Så söt! Kände ett litet sting i modershjärtat och tänkte att man ska då vara en usel mamma som inte ser till att ungen har mat när han är hungrig men sedan tänkte jag " Nej men vad bra!" Jag har i alla fall lyckats med att uppfostra en ganska så självständig (snart) 2-åring Det ska jag väl se som något positivt, eller hur?

Helgen är över, lika bra det....

Så är även denna helg över. Och vad har man gjort? Jo, umgåtts med svärföräldrarna. Idag har jag känt mig riktigt irriterad över detta. Att vi faktiskt inte har något annat umgänge än just dom!! Det är visst så man umgås i det här landet. Med sina föräldrar. Bara det att vi bara har sambons föräldrar (mina svärföräldrar) här så det blir dom för hela slanten. Kul för dom, säkert, men jag blir mer än trött av detta enformiga umgänge Det är inte precis någon hemlighet att jag tycker att detta umgänge är lite jobbigt. Inte för att de är något fel på dem, inte alls. I spanska mått är de nog dröm"svärisar". De är väldigt hjälpsamma, gästvänliga och framför allt SPANSKA. Och det är där som problemen uppstår, i kulturskillnader och skilda världar. Efter som jag är ensam från "min" värld känns det som jag alltid är i blåsväder, så när det blir mycket umgänge blir det lätt för mycket för mig.

Så länge inte barnen fanns funkade allt utmärkt. Vi kanske sågs någon gång per vecka och jag hade arbete vilket innebar att en meningslös konversation med svärmor inte var något som störde mig. Idag är jag en understimulerad hemmafru som aldrig pratar med någon så när man väl träffar folk känns det inte som någon höjdare att endast prata med människor som inte alls förstår mig och inte ens är speciellt intresserade av att lyssna utan bara prata. Och då om mina barn och hur mycket de äter och bajsar. Jag umgås med mina barn 24 timmar om dygnet. Jag vet hur mycket de äter och bajsar. Det är ingen konversation som intresserar mig.

Det här med spanska föräldrar är ett kapitel för sig. De tycker att det är konstigt att man flyttar hemifrån som 32-åring, "barnen" borde bo hemma tills de är minst 35. Fortfarande så bor de flesta hemma tills de gifter sig och detta innebär att man aldrig bott vare sig ensam eller med den man gifter sig med. Dessutom har ingen ekonomi att köpa sig ett hus eller lägenhet så man får i bästa eller sämsta fall(beroende på hur man ser på det) ett boende av föräldrarna.
Just nu är vi på väg att få ett hus. Vi har "tur" då det finns obebodda hus inom familjen. Detta innebär dock att alla tycker sig ha rätt att tycka och inte nog med det, utan man ska helst också rätta sig efter det familjen tycker. Detta är den negativa delen i det hela. Det ska alltid tjafsas fram och tillbaka och hela livet ska man stå i tacksamhetsskuld till föräldrarna som sett till att man har kunnat få ett oberoende boende. Kanske är det värt priset, vad vet jag, men jag hade definitivt föredragit att stå i tacksamhetsskuld till mina egna föräldrar än till mina svärföräldrar.....

Nya trix med Alonso :-)

Han är påhittig vår Alonso. Vi har ju fått några marsvin och en dag när jag ammade Alejandro i sängen hörde jag honom hålla på med buren. Hmm..jag kunde se rumpan på honom där han satt på huk så jag lät honom hållas Rätt vad det var såg jag honom inte längre men jag hörde honom i alla fall. Min största oro var att katten skulle gå in i buren men då skulle det nog bli liv på marsvinen tänkte jag så jag lät lillebror äta färdigt. När jag gick för att se vad som Alonso hittat på satt ingen katt i buren. Dock några små marsvin uppklämda i ett hörn och en Alonso hopklämd på resten av ytan! SUCK! Rena undret att inget av de små liven blivit klämt. Som om detta inte var nog så passade han på att ge lillebror lite mellanmål lite senare. Han smög ut med paprikan medan jag höll på att laga mat. Jätte kul tyckte Alejandro :-)

Stiltje..... eller?

Vi har hamnat i nåt slags stiltje här. Kanske lika bra det. Man väntar på att något ovanligt kul eller spännande ska hända men oftast blir det ju åt andra hållet Allt för vanligt tråkigt, jobbigt och tungt. Så jag ska nog vara glad för en "lagom"nivå Jag avskyr att tycka att dagarna är tråkiga Jag känner mig otacksam. Mina barn är ju superhärliga. Om jag bara hade haft dem att lägga all tid på. Dessa vanligt jobbigt tråkiga dagarna beror ju trots allt på att jag MÅSTE allt tråkigt, barnen får nästan stå åt sidan. I alla fall blir jag stressad av att aldrig bli klar med något, allt känns hemskt och jag tror jag ska få ett sammanbrott.
Eller nej, helt stiltje har det faktiskt inte varit!! Frysen har ballat ur så idag fick jag slänga en hel massa mat som tinat. En sådan där tråkigt irriterande sak jag gärna sluppit, grrrr...plus att jag hade storhandlat för hela månaden så ekonomin fick sig en rejäl törn. Grrrr igen!

24 timmar per dygn! Ett skämt eller??

Ja det kan man fråga sig. Hur i hela friden ska man få dessa timmar att räcka till? Idag var var vårt hem nystädat. Men inte längre. Två dagar tog det att få det något så när i ordning, och då var ändå inte Alonso hemma. Han fick umgås med farmor och farfar istället. En halv dag tog det för att det skulle se ut mer eller mindre som innan, dock lite renare under ytan. Att vara med barnen, laga lunch, äta lunch, sätta på två maskiner tvätt, vika lite tvätt samt laga smakportioner av pumpa har tagit typ 8 timmar. Då har jag inte räknat in frukost stâhejet, då skulle vi vara uppe i 10. Dessutom har jag inte hunnit plocka undan efter lunchen, inte heller efter pumpakoket.
Nu unnar jag mig att "sätta" mig en stund emellan åt Annars hade jag nog fått ett bryt eller nåt Jag menar, alla arbetare har väl rätt till rast, eller hur?

Vad händer i mitt huvudet pâ nätterna?

Jag är en tänkare. Och framför allt ältare! Det har jag alltid varit i kommer nog alltid vara. Dagtid är jag som vilken människa som helst, för det mesta i alla fall men nattetid händer det något. Hur trött jag än är sätter maskineriet igång och tankarna maler och maler. De senaste 7 månaderna har min katt Elvis varit huvudtemat. Han dog pga sjukdom den 10 september strax före 13:00. Jag var förstås där och jag tänker ofta på då han somnade in. Han var medvetslös då han fick sin avslutande spruta så allt gick väldigt lätt, det var inget överraskande, men sorgen var obarmhärtigt smärtsam. Veterinären sa att han nästan gav upp bara på den lugnande, hans njurar var ju helt förstörda.
Nu 7 månader efter så fortsätter jag återuppleva detta nästan varje natt. Jag förbannar mig att jag inte upptänkte hans sjukdom i tid, söker svar som inte finns, intalar mig att det kanske var bäst så Även om jag hade upptänkt sjukdomen i ett tidigt stadium hade han kanske klarat sig nåt år eller två. Dessa år hade han varit tvungen att äta mediciner och gå på strikt diet. Hade nog inte varit så kul för en kisse. Vidare ältar jag om jag borde låtit honom gå tidigare. Hade jag vetat att han skulle bli så dålig som han blev hade jag nog aldrig inlett någon behandling, men veterinären var hoppfull, katten var ju ung bara 4 år.
Oavsett älskade jag denna katt något oerhört. Jag gjorde vad jag trodde var bäst utifrån den vetskap jag hade. Jag är ingen sierska. Jag kunde inte veta utgången Trots detta så fortsätter jag älta och förlora dyrbar sömn.
Att veta han är bort för alltid känns så ledsamt och orättvisst. Och vad händer i mitt huvud egentligen, som inte kan släppa sådant som är ledsamt och tråkigt?

Protein...

...är viktigt för att man ska växa. Alonso är ju inte så där jätte förtjust i just kött utan föredrar mest frukt och grönt. Hur som helst behöver jag inte oroa mig. Min son har sin egen proteinkälla...kattmaten!! Så fort han känner sig lite sugen så tar han kattmatsskålen och sätter sig i soffan och börjar knapra. Ibland sitter katten Morris bredvid och tar sig en tugga också, alltid trevligare att äta i sällskap av en vän. Ibland undrar jag om de kanske inte är för goda vänner, Alonso och Morris. Alonso tar kanske efter sådant han inte borde, som den dagen då jag ser Alonso på alla fyra med nosen, förlåt jag menar näsan, i katternas vatten skål Mmmm, ahhh hör man förnöjt. Eller när de båda brottas vid fönstret för försöka ta sig ut på utsidan. Det är galler för fönstren här så de kan stå/sitta på fönsterbläcket om ni förstår
Han vet precis var säcken med mat är också och ger katterna och sig själv, påfyllning i tid och otid. Elvira är ju redan smällfet. De andra två är nog på god väg om det fortsätter så här.

Nej! Varför skulle jag hamna pâ Atlantis?

När jag nu har simmat på det ändlösa havet och till sist nått land, varför ska de då vara Atlantis??? Hann ju knappt mer än landa så sjönk ö-helvetet(ledsen för fula ord). De flesta av er fattar väl inte vad jag pratar om så jag får väl vara lite mer tydlig. Det ändlösa havet är där man simmar när man är en sliten småbarnsmamma. Alla dagar lika, orken lyser med sin frånvaro, man hinner inte med något varken roligt eller tråkigt och man ser inget slut på det hela. Jag trodde jag hade nått land efter ett par månader av ständigt bärande på bebis, amning som strulat och en 1,5-åring som gjort sitt bästa för att mamma ska ha sysslor av det mindre roliga slaget. Idag känns det dock som om jag hamnade på Atlantis och hur det gick med den ön vet vi ju, den slukades av havet och nu ligger jag här och guppar utan land i sikte.
Tur jag har fläsket runt midjan, ger ju lite flythjälp i alla fall. Ja vad ska jag säga? Alejandro som varit glad i flaskan totalvägrar den nu. Ingen fara på taket, mjölk har jag, men inte obegränsat så nu har han ammat HELA natten. Har haft halvdåligt med mjölk efter senaste migränanfallet och det har känts så skönt att veta att han tar flaska, den har ju funkat om vi varit borta också, tillfällen då det nästan varit omöjligt att amma honom. Blir väl till att sitta hemma igen då...
Som om inte detta vore nog så har pojkarna sovit i skift idag så ingen middagsvila för mig. Alejandro verkar behöva massor av närhetjust nu så det är famnen som gäller all vaken tid. I morse var jag så trött att jag glömde ställa kannan i kaffebryggaren så kaffet vällde ut över hela diskbänken samt golvet. När jag skulle laga lunchen skulle Alejandro promt bäras och Alonso leka i andra änden av lägenheten. Maten blev halvbränd då jag fick kolla till busfröt stup i kvarten. Mycket mer missöden än så har det inte varit men när man är inte sovit är det fullt tillräckligt. Har i alla fall fått igång diskmaskinen och nu sitter jag här och orkar absolut ingenting. Kroppen värker och det går nästan runt i huvudet på mig.
Ja ja, ska hallå utkik efter en rejäl stock jag kan flyta vidare på till jag siktar land nästa gång. Inte mycket mer att göra. Fick i alla fall med mig kaffebryggaren och bärbara datorn när Atlantis sjönk. De flyter dåligt men de håller mig sällskap i alla fall.

Drömmar!

Nu när jag ändå är inne på sovvanor så kan jag lika gärna spåna vidare på drömmar. Så här i vårtider så är det hemskt mycket katter i farten. Make söker maka, ja ni vet. Det är så sorgligt, på vägen mellan byn och Granada stad ligger just nu 3 utplattade katter samt en hund eller räv. Brevid vårt hus finns en ödetomt och där bor en katta som får ungar ett par gånger om året. Senast hade hon 2 underbart vackra blåsköldpadd-och vitfärgade ungar. Sedan någon månad tillbaka har jag inte sett någon av dem. Så för några dagar sedan träffade jag på frun som bor i huset på andra sidan av tomten. Hon höll på att ge kattan mat och jag kommenterade att stackarn skulle ha ungar när som helst igen.
-Ja, säger frun. Det är så hemskt. Hon är över 10 år och får aldrig vila, sa hon uppgivet Jag frågade om hon visst något om hennes ungar och jag fick bekräftat de jag fruktat. De var båda döda. Den ena hade skadat sig vid ett fall i en tom pool. De hade hittat henne efter att ha hört jamanden i flera dagar. I och med att hon varit utan mat och kanske även vatten samt hade skador så hon hade nog dött av sviterna för hon försvann spårlöst kort efter denna händelse. Den andra hade fått en sovplats i garaget hos en granne men blivit överkörd på gatan. Jag fick också veta att hennes tidigare kull hade gått samma öde till mötes. En hade blivit överskörd och 2 hade försvunnit med de hiskliga regnen som kan komma här. De spolas helt enkelt med vattnet som forsar ner för gatorna i de häftiga regnen.
När jag tänkar på dessa stackars djur så önskar jag så att jag hade haft pengar att samla upp dem och se till att de blev kastrerade och steriliserade. Hem kan de nog inte få, de är ju mer eller mindre vilda men det kännas så hemskt att se dem lida. På en annan ödetomt finns en hel koloni och där ser man både unga och äldre katter med skador av slagsmål och en hel hög med elaka ögon infektioner som är pâ god väg att göra dem blinda. Inte sällan ser man katter haltandes pga av felläkta frakturer.
Den här grannfrun verkar vara en omtänksam person för hon berättade att hon velat sterilisera kattan men konstigt nog hade veterinären avrått henne. Denne menade på att man inte skulle kunna ha krage och ta hand om såren på henne så det var ingen idé. Men vad jag vet så läker de ju bra själva om de bara sys med rätt typ av tråd. Antibiotika får de ju vid operationen så risken att de ska bli infekterat är minimal. Dessutom vet jag att man gör detta i t ex USA.
Min dröm är att kunna starta en typ av katthem som har samarbete med en kunnig veterinär. Ett ställe där dessa katter kan få en chans, de som är obotligt sjuka kan få ro och små kattungar möjlighet till en ljusare framtid. Hundhem finns det gott om har i Spanien men katter är det få som bekymrar sig för....Tänk om jag ändå vore miljonär. Då skulle jag starta ett sådant ställe och dessutom själv utbilda mig till veterinär. Kanske jag ska skiva till Bill Gates eller Ingvar Kamprad. Några miljoner kunde jag väl få till startbidrag eller?

Sovvanor.

Mina pojkar är så duktiga. Båda har plötsligt börjat sova i sina egna sängar :-). Den enda nackdelen är att man kan vakna skräckslagen då man har nåt lurvigt strävt bredvid sig i sängen i stället för lent barnskinn. Det där lurviga och sträva är sambon. Kanske ska be honom börja vaxa sig ;-). Det är i alla fall väldigt härligt att kunna sträcka ut sig och byte ställning när man sover. Vi har ju sovit fyra personer i en 160-säng i nästan 5 månader så kroppen har ju tagit en del stryk. Många nätter har man vaknat med armen domnad och axeln nästan ur led. Inte konstigt jag haft en massa huvudvärk.
Nu när jag ligger där i sängen med en massa extra yta så har jag börjat funderat på andra saker än hur jag ska kunna vända mig utan att väcka mina 2 kultingar som gosat upp sig i var sin armhåla. Bl a så har det ju varit bra att ha dem där i sängen då det varit iskallt i vinter, ungefär 15 grader i sovrummet. Och ännu bättre att de nu sover i sina egna sängar så man inte behöver ligga som packade sillar när det blir 40 grader varmt! Något annat jag funderar över är att jag inte vill att de ska sova i eget rum. Här i Spanien så verkar många flytta in barnet i eget rum redan som riktigt små Jag tycker det skulle kännas hemskt. Vill inte att Alonso, eller Alejandro heller för den delen, ska ligga ensam i ett rum. Jag skulle inte vilja det så varför ska dom göra det? Nej de blir nog kvar i sovrummet ett bra tag till. Känns så mysigt att höra dem andas och röra sig under täcket. Mina goskillar!

The others!

Har ni sett filmen The Others? Om inte, gör det. Den är bra och dessutom så förstår man lite av hur jag måste leva för att inte bli galen på min arbetsamma son. I filmen är en viktig del av historien att alla dörrar alltid måste vara stängda i hela huset. Annars kan en katastrof inträffa. Det är likadant här. Idag var inte badrumsdörren stängd vid något tillfälle under dagen. "Katastrof" 1 är ett faktum. Tycker att det luktar ovanligt gott i huset medans jag plockar lite här och där. Alonso fixar förnöjt med vagnen under tiden. Så ser jag att att han håller på med en liten spade och fotstödet har en annorlunda färg. Nej! Han har fått tag på balsamflaskan och smetar in barnvagnen med den!! Han kanske tyckte sitsen var sträv eller nåt, vad vet jag. Tack och lov så gick det lätt att torka av och vagnen luktar ju gott nu så det var väl ingen större katastrof.
Senare på dagen satt jag och ammade Alejandro. Alonso var med pappa. Trodde jag! Hör plötsligt ett omisskännligt plaskande. Var är han nu? Slänger saker i toalettstolen? Nej där var han inte. Jag styr stegen mot köket. Nej! "Katastrof" 2 är ett faktum. Dörren är inte stängd och dessutom står skurhinken där. I den finns inte längre bara skurvatten, där simmar även en rödpaprika som och någon leksak. Egentligen inte heller någon katastrof jag vet, men paprikan skulle jag ha till middagen och det kändes lite irriterande att den enda paprikan i huset nu luktade skurvatten och fick ge näring åt sophinken istället för oss. Och många små missöden kan till slut sammantaget kännas som en smärre katastrof.
Innan dagen är slut har han även hunnit bryta sig in i vitrinskåpet och ha sönder pappas modellflygplan som stod där. Mitt danska troll i keramik klarade sig tack och lov. Phhuuu! När jag såg att han var borta, trollet alltså, fick jag kalla kårar, men jag hittade honom till slut i en korg med filt där katterna brukar sova. Hel utan synliga skador. Utöver detta lyckades Alonso hälla ut en påse marsvinspellets som katten festade på (familjens matvanor ska jag gå in närmare på i ett annat inlägg) samt annat smått och gått som förgyller vardagen.
En dag fick han tag på marsvinets hö och hällde ut det i soffan! Ja ni har väl läst om historien med oljan i början av bloggen. Arbetsam, inte jobbig ha ha. Tro det eller ej, oftast kan jag tycka att hans upptåg är lite charmiga Jag vet ju att det är mitt (eller pappas) fel när det händer. Oftast har jag det mesta under kontroll en jag är ingen supermänniska och titt som tätt händer små katastrofer. Speciellt dagar när man är övertrött. Och trött har jag varit senaste veckan med en envis migrän som hållit i sig i fyra dagar och sedan dagarna efter som känns som bakfylla efter alla mediciner och dåligt med sömn och spänningshuvudvärk. Nu när jag tänker efter borde jag inte sitta här och skriva utan vila. Go'natt på er!

Att ta en kaffe och snacka skit...pâ kafé Facebook!

Ja ha nu har man halkat in på ännu en beroende framkallande internetsida. Fast som utlandsvensk har jag upptäckt att det är riktigt bra detta med chat. Nu kan jag få en massa information om viktiga saker som alla andra vet utom jag. Jag menar, för en liten stund sedan fick jag veta av min svägerska att deras marsvin hade dött!! Det är ju jätte viktigt att veta, om inte annat för att känna sig som en del av världen där hemma, men inte har de brytt sig om att berätta det för mig inte. Ja ja så viktigt kanske det inte är men ändå, varje liten grej gör att man blir påmind om att man är så pass långt borta att dessa vardagliga saker inte når fram till mig.

Att vara den som är långt borta får en att känna ett visst utanförskap och ibland lite bortglömd. Vi kan inte gå på kalas eller andra tillställningar sâ vi blir automatiskt inte bjudna. Det har jag full förstâelse för. Vi kan aldrig komma och hjälpa till och inte heller ringa och be om hjälp, ocksâ ganska trist. Så himla trist rent ut sagt att inte ens kunna ta en kopp kaffe och snacka lite skit. Men, nu till det här med kafé Facebook. Tänk, ungefär då jag började med den här bloggen så funderade jag lite på just "fenomenet" Facebook. En vän i Stockholm berättade att hon sett något foto på en gemensam bekant till oss som bor i Sevilla på den här web-platsen. Jag gick in för att "kolla läget" men jag hade dåligt med tid och man var ju tvungen och bli medlem och ditt och datt, fattade inte riktigt vad det handlade om så jag la ner det hela.
Så för 3 dagar sedan så fick jag ett e-mail från en försvunnen bekant som "bjöd" in mig. Denna försvunna bekant är mamman i den familj jag arbetade som au-pair hos då jag först kom hit till Granada. Vi förlorade kontakten för 1,5 år sedan då min mobil med deras telefonnummer lagrade gick sönder. De hade endast numret till den mobilen så ingen av oss kunde ringa. Och så får vi kontakt igen genom en sida på internet, är inte det fantastiskt?
Och inte nog med det, när jag då gör mig till medlem som man måste vara för att kunna besöka andra medlemmar(alltså min sida är på spanska och jag vet om man kallar det medlem på svenska men ni förstår nog min cyberspanska ha ha) så upptäcker jag att både kreti och pleti hänger i baren och häver drinkar och små snackar på den här sidan. Kändes som man kommit till en fest som man inte blivit bjuden till typ;-).
Skämt åsido, inte kunde väl jag ana detta den där gången när jag tyckte Facebook verkade meninglöst. Det var som om jag passerat ett kafé utan att gå in för att det inte såg särskilt mysigt ut, och så sitter hela min bekantskapskrets där inne och små snackar och dricker kaffe(utan att ha bjudit in mig dessutom!).
Hur som helst, jag är inte långsint och har insett att nu kan jag också ta en kaffe och snacka skit.....på kafé Facebook! Sedan jag fick denna oväntade inbjudan har jag hunnit småprat med lillasyrran, bästa vännen, ett par bekanta från Göteborg, en väninna som bor i Madrid, svägerskan med de döda marsvinen samt "pratat" med brorsans flickvän mer än jag gjort totalt under det 1,5 år de varit tillsammans Är inte det också rätt fantastiskt?
Inte så illa att komma oinbjuden på fest ändå...

Vänner...

Vi har haft besök idag. En svensk "väninna" och hennes son har varit här(vad fånigt det låter med väninna men det är ju trots allt den feminina benämningen för vän). Hur som helst har vi haft det jätte trevligt, pratat om allt möjligt, ätit lunch och fikat och barnen har haft mysigt ihop var och en på sitt sätt. Med en 19-månaders, en 9-månaders(väninnans son) och en 4-månaders blir det ju inte mycket lek men Alonso har gjort sitt bästa för att roa de "små". Allt hade ju varit toppen om det nu inte var så att de med största sannolikhet ska flytta här ifrån :-(. Vi har känt varandra i ett år nu och för mig är vi mer vänner än några som ses bara för att vi råkar komma från samma land. För det är ju absolut ingen självklarhet att man kommer bra överres bara för att man är svenskar. Som sagt, nu ser det inte bättre ut än att de nog ska flytta härifrån, det känns jätte tråkigt främst för att jag ser henne som en god vän men det innebär också att jag skulle stå på ungefär 0 vad det gäller vänner/väninnor igen. Man tappar liksom sugen att lära känna nya eventuella vänner, vänskap byggs ju inte upp på en dag, om det ändå försvinner. Det är ju är det inte första gången detta händer. Det handlar snarare om 3:e eller 4:e gången då ytterligare en väninna är på väg härifrån Ja ja, hur det än blir så hoppas jag att det blir bra för henne i alla fall.

Mina barn är UNDERBARA!

Jo, jag vet! Jag är så partisk man kan bli men jag måste bara säga att så mycket vackrare barn kan man inte få!;-) Dessutom är de charmiga, gosiga, glada, pussiga och så goa med varandra. Att unge herr Storebror är i något de kallar trotsåldern kan jag leva med. Det ska visst vara en åkomma som läker ut av sig självt. Just nu tycker jag dock att det är en konstig beskrivning. Trots? Min son trotsar inte. Han verkar ha ett stort kaos inombords och det är inte alltid så lätt att förstå vad det är frågan om när bestick, mat, leksaker, kläder mm flyger både högt och lågt Visst testar han gränser men trotsar? Nej det tycker jag inte att han gör. Men det kanske är ett symptom som kommer senare i "sjukdomsförloppet". Den här mannen har rytmen i kroppen och minsta truddelutt får höfterna i gungning. John Tavolta, dra nåt gammalt över dig, ha ha!

Unge herr Lillebror är ett stort solsken som ler och skrattar för det mesta och har förmågan att beröra ens allra innersta. Det går inte att sätta fingret på vad, men han har något speciellt som verkligen får ens hjärta att smälta. Världens bästa lyckopiller!

Det är så spännande och se våra två pojkar växa upp och se hur deras personligheter växer fram. Ibland försöker jag förställa mig dem som skolbarn eller tonåringar men det går inte. Kan inte förställa mig ens hur Alejandro kommer vara och se ut om ett halvår Livet med barn är ett stort äventyr det är bara att hänga med så gott man kan och föröka att inte missa för mycket:-)

JIPPIE!!!!!

Efter att ha blivit "lurad" på mina fyndbiljetter har jag nu gjort ett nytt fynd :-). Köpte idag biljett till Stockholm åt min käre sambo. Hittade en för 1531 kr med SAS. Den andra jag hade hittat kostade 2066 kr så nu kan man säga att jag "tjänat" in de som jag förlorat. Tänk vad gla' man kan bli för så lite. Men nu tänker jag inte titta mer på biljetter för då får jag väl någon tråkig överraskning igen. Känner mig dock väldigt nöjd just nu(även om jag grämer mig lite hrmm. Men men, positiva tankar, jippie! Nu ska man bara hallå tummarna att inget av bolagen går in konkurs..............

Biljettbestyr!

Varje år samma visa! Jag ger mig ut i lågprisflyg-djungeln och försöker hitta den optimala biljetten vilket för mig innebär att den mer eller mindre är gratis. Jag kollar datum hit och dit, diskuterar med sambon, hur ska vi göra? Hur länge ska vi vara borta? Stressar upp mig för att priserna när som helst kan stiga. Hur som helst så köpte jag biljetter för ca en vecka sedan. Resan tillbaka till Spanien gick på 648 kr för en vuxenbiljett, rena fyndet! Ja ha, men vad hände igår Jo de sänkte biljettpriset till 499 kr. Jag vet att det inte är hela världen men det suger ändå om jag säger så Sambons biljett till Sverige som jag ännu inte köpt låg dock kvar på samma nätta summa på 2066 kr. GRRRRR...

Boken har tagit över!

Jag läser som sagt en bok just nu. Män som hatar kvinnor (Stieg Larsson) tror jag den heter på svenska. Hur som helst har den nästan tagit över mitt liv. Jag bara väntar till kvällen så jag kan fortsätta läsa. Jag som trodde jag att jag inte skulle hinna läsa ut den förrens tidigast till jul har redan läst mer än halva. Men jag läser mellan 24:00-03:00 på natten också.. Ja vad ska man göra? Jag har inte läst en bok sedan i somras Nu vet ni i varje fall varför jag inte skrivit i bloggen på ett tag ;-) och nu vill inte Alejandro vara med längre så roligare än så här blir det inte idag. Ciao

Bilbarnstolar och katastroftankar!

Jaha! Idag har man blivit idiotförklarad mer än en gâng! Svärföräldrarna vill ha en egen bilbarnstol så de kan hämta Alonso "som de vill". Har sagt att de nog får be om lov först men undrar om det lyssnat på det örat. Hur som helst så vill jag att barnen använder bakåtvända stolar och det finns det ju gått om i Sverige, men här i Spanien är man visst helt bakomflötet om man vill ha det. Frågade efter det idag och i affären kunde man höra följande samtal:

-Jo, jag letar efter en bilbarnstol.
-Hur stort är barnet?
-Han är 1,5 år, väger 13,5kg. Vill dock ha en stol som kan användas bakåtvänd, tillägger jag.
-?????. Nej det finns inte!!
-Men ni har ju märket Britax, de tillverkar ju sådana stolar.
-Neeeej, skrattar försäljaren mig i ansiktet. De har tagit fram en prototyp men den finns inte till försäljning ännu. Dessutom kommer den kosta 800-1000 euros.
Jag harklar mig lite och undrar om jag hört rätt och funderar på vad jag ska svara på det?
- Är du alldeles säker? undrar jag
Försäljaren går bakom disken och tar fram en katalog som jag får titta i. Nej det finns mycket riktigt inga stolar som kan användas bakåtvänt, och nu lägger sig chefen i.
-Men varför vill du ha en bakåtvänd? frågar han.
-För att det är det säkraste, svarar jag.
- Ha ha, ja i så fall skulle vi köra bil bakåtvända också, skrattar idioten.
-Du, nu kör inte mitt barn och dessutom så har barn ett huvud som är mycket större i proportion till kroppen än vad vi vuxna har därför är det extra viktigt att de åker säkert!! morrar jag mellan ihopbitna tänder. Ja ja, jag får väl köpa på annat håll, fortsätter jag medan jag vänder på klacken mäkta irriterad.

Blir ju inte bättre av att komma hem till min bekymmerslösa svärmor(tänk om man kunde vara som henne, då hade man ju inte ens behövt slänga pengar på en onödig bilbarnstol). När jag förklarar att jag inte hittat någon stol så börjar hon pratat "statistik". Att hon minsann inte känner någon i Spanien som varit med om någon olycka så de spanska "stolarna" måste ju vara lika säkra som andra(som om stolen skulle förhindra olyckor eller vad menar hon?).
-Que??? Vad har det med saken att göra om hon inte känner någon som råkat utför en olycka?? frâgar jag mig och förklarar att statistik är en undersökning som kräver ett visst statistiskt underlag. Vilken bilbarnstol som helst är jätte säker om man aldrig krockar, vilket de flesta inte gör. Det är bara det att OM man nu krockar så känns det ju bra att stolen är säker även när olyckan är framme , eller?? Och statistiken säger att om man använder en framåtvänd bilbarnstol så är risken 5 gånger högre att barnet ska bli allvarligt skadat(eller tom dö). Suck! Kännas som att dunka huvudet blodigt mot en vägg när man ska försöka tala säkerhet med spanjorer.
Jag vet att min svärmor säger idiotiska saker för hon tror att man löser bekymmer på det sättet. Bagatelliserar man saker så blir det inte lika viktigt liksom. Tyvärr funkar jag inte så utan slår bakut när man bagatelliserar mina barns säkerhet och får stora skälvan av bara tanken att något skulle kunna hända dem. Idag har jag t ex drabbats av panikångest pga av en flygolycka i Holland. Jag har aldrig varit flygrädd och är det egentligen inte nu heller. Det är bara det att sedan jag fick barn så får jag ångestfyllda tvângstankar i samband med att jag köper flygbiljetter. Tänk om vi kraschar, vad gör jag då? Jag kommer att sitta där och se på mina underbara pojkar och inte kunna göra ett jävla skit, rent ut sagt, för att rädda dom. Ser framför mig ett scenario av folk som skriker i dödsångest och där ska jag sitta och låtsas att vi åker karusell på Liseberg och sjunga Imse vimse spindel typ, så att de inte ska behöva dö totalt vettskrämda. Nej fy, börjar grina bara jag tänker på det. Jag vet, det är helt vansinnigt och överdrivet att tänka så men jag kan inte styra dessa tankar. Just därför känns det extra ironiskt att jag köpte flygbiljetter just igår och idag kraschar ett förbaskat flygplan !!! för att liksom spä på dessa tvångstankar. Jag har gått med en klump i magen och nära till gråten nästan hela dagen bortsett från de gånger jag blivit förbannad på folk som idiotförklarat mig för att jag tänkt på mina barns säkerhet!

Idioter kan de vara själva!!