Bilbarnstolar och katastroftankar!

Jaha! Idag har man blivit idiotförklarad mer än en gâng! Svärföräldrarna vill ha en egen bilbarnstol så de kan hämta Alonso "som de vill". Har sagt att de nog får be om lov först men undrar om det lyssnat på det örat. Hur som helst så vill jag att barnen använder bakåtvända stolar och det finns det ju gått om i Sverige, men här i Spanien är man visst helt bakomflötet om man vill ha det. Frågade efter det idag och i affären kunde man höra följande samtal:

-Jo, jag letar efter en bilbarnstol.
-Hur stort är barnet?
-Han är 1,5 år, väger 13,5kg. Vill dock ha en stol som kan användas bakåtvänd, tillägger jag.
-?????. Nej det finns inte!!
-Men ni har ju märket Britax, de tillverkar ju sådana stolar.
-Neeeej, skrattar försäljaren mig i ansiktet. De har tagit fram en prototyp men den finns inte till försäljning ännu. Dessutom kommer den kosta 800-1000 euros.
Jag harklar mig lite och undrar om jag hört rätt och funderar på vad jag ska svara på det?
- Är du alldeles säker? undrar jag
Försäljaren går bakom disken och tar fram en katalog som jag får titta i. Nej det finns mycket riktigt inga stolar som kan användas bakåtvänt, och nu lägger sig chefen i.
-Men varför vill du ha en bakåtvänd? frågar han.
-För att det är det säkraste, svarar jag.
- Ha ha, ja i så fall skulle vi köra bil bakåtvända också, skrattar idioten.
-Du, nu kör inte mitt barn och dessutom så har barn ett huvud som är mycket större i proportion till kroppen än vad vi vuxna har därför är det extra viktigt att de åker säkert!! morrar jag mellan ihopbitna tänder. Ja ja, jag får väl köpa på annat håll, fortsätter jag medan jag vänder på klacken mäkta irriterad.

Blir ju inte bättre av att komma hem till min bekymmerslösa svärmor(tänk om man kunde vara som henne, då hade man ju inte ens behövt slänga pengar på en onödig bilbarnstol). När jag förklarar att jag inte hittat någon stol så börjar hon pratat "statistik". Att hon minsann inte känner någon i Spanien som varit med om någon olycka så de spanska "stolarna" måste ju vara lika säkra som andra(som om stolen skulle förhindra olyckor eller vad menar hon?).
-Que??? Vad har det med saken att göra om hon inte känner någon som råkat utför en olycka?? frâgar jag mig och förklarar att statistik är en undersökning som kräver ett visst statistiskt underlag. Vilken bilbarnstol som helst är jätte säker om man aldrig krockar, vilket de flesta inte gör. Det är bara det att OM man nu krockar så känns det ju bra att stolen är säker även när olyckan är framme , eller?? Och statistiken säger att om man använder en framåtvänd bilbarnstol så är risken 5 gånger högre att barnet ska bli allvarligt skadat(eller tom dö). Suck! Kännas som att dunka huvudet blodigt mot en vägg när man ska försöka tala säkerhet med spanjorer.
Jag vet att min svärmor säger idiotiska saker för hon tror att man löser bekymmer på det sättet. Bagatelliserar man saker så blir det inte lika viktigt liksom. Tyvärr funkar jag inte så utan slår bakut när man bagatelliserar mina barns säkerhet och får stora skälvan av bara tanken att något skulle kunna hända dem. Idag har jag t ex drabbats av panikångest pga av en flygolycka i Holland. Jag har aldrig varit flygrädd och är det egentligen inte nu heller. Det är bara det att sedan jag fick barn så får jag ångestfyllda tvângstankar i samband med att jag köper flygbiljetter. Tänk om vi kraschar, vad gör jag då? Jag kommer att sitta där och se på mina underbara pojkar och inte kunna göra ett jävla skit, rent ut sagt, för att rädda dom. Ser framför mig ett scenario av folk som skriker i dödsångest och där ska jag sitta och låtsas att vi åker karusell på Liseberg och sjunga Imse vimse spindel typ, så att de inte ska behöva dö totalt vettskrämda. Nej fy, börjar grina bara jag tänker på det. Jag vet, det är helt vansinnigt och överdrivet att tänka så men jag kan inte styra dessa tankar. Just därför känns det extra ironiskt att jag köpte flygbiljetter just igår och idag kraschar ett förbaskat flygplan !!! för att liksom spä på dessa tvångstankar. Jag har gått med en klump i magen och nära till gråten nästan hela dagen bortsett från de gånger jag blivit förbannad på folk som idiotförklarat mig för att jag tänkt på mina barns säkerhet!

Idioter kan de vara själva!!

Tid...

Sambon är ute för andra kvällen i rad så vi har uppesittar kväll med popcorn och Pocoyo(barnfilm). Har försökt träna med min nya Wii Fit. Har inte hunnit med på några dagar och det började inte bra. 2kg plus!!! Var kom dom ifrån?? Har väl ätit för lite snask nu igen...Lyckades få ihop 34 minuter i träningstid innan båda pojkarna ledsnade på att se sin mamma fjanta framför tv'n.
Har köpt en bok! av Stieg Larsson. "Los hombres que no amaban a las mujeres". På spanska alltså som ni ser. Jag har haft den i en vecka och hunnit läsa 3 sidor. Den ska visst ha slagit igenom här i Spanien med dunder och brak. Jag köpte den för jag tänkte att det kunde vara lite trevligt med lite svenskt. Jag har redan beställt del 2 men i den här takten så lär jag inte ha läst ut den första förrens tidigast till jul. Blir väl som med det där korsstygnsbroderiet jag har liggandes i en låda, halvfärdigt efter mer än 10 år. Det är ett barnmotiv med fina nallar. Det skulle ju broderas till eventuella framtida barn. Nu har jag två och mindre tid än någonsin att få färdigt det där broderiet. Skjuter nog upp det tills det blir dags för barnbarn...

Arbetsam, inte jobbig!!

Min mamma säger att Alonso är arbetsam, inte jobbig. Hon kanske har rätt men när han är arbetsam så ger han mig en hel del arbete och det kan vara väldigt jobbigt. Ofta är det till viss del mitt fel, jag kan vara lite virrig, men ändå. Ska berätta vad som hände häromdagen så ni kan förstå .

Det började med den briljanta idén att jag skulle städa. Jo jag vet, enormt korkat av mig. Alejandro sov och Alonso lekte så jag tänkte bäst att passa på. Börjar plocka så smått med disk, burkar och flaskor och torkar och gnor i köket. Alonso kommer och hjälper till lite för att sedan fortsätta med sitt. Efter en stund hörs en klagande röst från Alejandro, jag skyndar ut till honom för ibland somnar han om om man ger honom nappen snabbt och i så fall skulle jag hinna klart med köket. Men Alejandro vill annat. När han får syn på mig blir klagan högre, jag tar upp honom och tänker att det är lika bra han får äta så kan jag avsluta det lilla som är kvar sedan. Alonso leker förnöjt med kattburen som står framme då Morris(katten) varit hos veterinären och blivit kastrerad på morgonen. Efter en stund tröttnar Alonso på buren och styr sina steg mot köket. Han skramlar med något och jag tänker att nu kommer han väl med en kastrull som han brukar men han kommer till min förvåning ut tomhänt. Kärleksfull som han är så kommer han fram och klappar sin lillebror i pannan....som blir alldeles KLADDIG av något som dessutom luktar typ korv!

-Vad har du gjort nu? frågar jag Alonso

- Bldja bä ptshu ba, svarar han som om det vore det självklaraste i världen.

Jag tittar mot köket och ser då att han lämnat kladdiga spår efter sig hela vägen och jag känner hur nervositeten stiger i kroppen. Tur att lillebror äter snabbt så jag raskt kan gå och se vad som hänt. Lika bra att ta tjuren vid hornen så att säga. Kommer ut i köket och ser då att Alonso fått tag på plåtburken vi förvarar stekolja i och hällt ut all olja på golvet!!! Suck!! I min städiver hade behållaren hamnat i räckhåll för min arbetsamma son. Att städa köket hade nu blivit att "städa" storebror, lillebror, kök, vardagsrum samt Morris som vimsat runt i härligheten, fortfarande vinglig efter narkosen.

Hur var det nu? Arbetsam, inte jobbig?!

Ta dig en kopp te, det piggar upp!

Idag skulle jag ta det stora steget! Ta upp min eventuella depression med min läkare. Har varit ganska nere en längre tid nu och tänkte nu eller aldrig. Risken fanns in och för sig att han skulle tro att jag var hypokondriker då jag även skulle ta upp problem med gallblåsa och migrän.
Tur att jag har Alonso, min 19-månaders illbatting ;-) ......när han har "sina stunder" kan vem som helst förstå att man kan bli deprimerad och det hade han just då. Vi hann inte mer än komma in pâ mottagningen med syskonvagnen som knappt kom genom dörren innan han började leva om. Han skrek och slängde sig så hela vagnen krängde likt Titanic. Lillebror var förtjust, det var ju lajban för honom. Jag for mellan vagnen och stolen vid skrivbordet medan jag försökte förklara alla mina krämpor. Tog upp gallbesvären först.
-Vill du ha tabletter eller att en specialist tittar på det? frågar läkaren hurtigt.
-Tja, svarade jag. Det kan väl inte jag avgöra? Vad anser du behövas? (här i Spanien ska man ju Ni:a men det är jag usel på).
-Jag ger dig en remiss till specialist... Var det något mer? fortsätter läkaren när jag står och försöker distrahera sonen med ett par nycklar som far allvärdens väg. Jag sätter mig igen.
-Jo jag har ju känt mig ganska deppig en tid, börjar jag.
Ser att läkaren tittar mot min 4-månaders bebis varpå jag tillägger att det börjat redan innan sonen föddes så det var nog ingen förlossningsdepression. Alonso lever rövare utan minsta tanke på att lugna sig och jag fortsätter berätta medans läkaren nickar och tar fram ett papper.
-Jag kan ge dig ett recept på antidepressiva tabletter, säger han.
-Men det kan jag inte ta då jag ammar, eller hur? undrar jag
-Nej det går ju inte, svarar han.
Jag vill ju inte sluta amma redan så jag sa att jag avvaktar då för att se om det kanske blir bättre ändå. Han nickar, för det är ingen idé att försöka överrösta Alonso som gapar i falsett. Sedan frågar han om jag hade symptom som svårt att koppla av, men för mig är det precis tvärt om. Jag lyckas inte fâ ihop krafter och motivation till att göra något alls i princip. Blir liksom apatisk.
-TA DIG EN KOPP TE, DET PIGGAR UPP! utbrister läkaren med ett triumferande leende :-o
-Ja ha, jo det får jag väl göra då, svarar jag lite tveksamt. Vågar ju inte säga att jag minsann kan få i mig en hel del kaffe, det anses inte ju bra att göra när man ammar här.
-Inget mer, undrar läkaren som ser nöjd ut efter sitt förslag.
-Jo jag har ju migrän titt som tätt också, kan jag få ett recept, mumlar jag medans jag försöker leta rätt på nycklar och nappar som Alonso slängt omkring sig med svetten lackandes i pannan. Ett recept får jag och hjälp att ta mig ut genom dörren också. Alonso tystnar tack och lov. Stackars kvinna, måste läkaren ha tänkt.

Nu ska jag ta mig en kopp te!

Jaha, nu ska man blogga dâ?!

Jag har precis bestämt mig för att skriva min första och kanske enda blogg. Varför kan man ju fråga sig?? I mitt fall så är det ett plötsligt infall jag fått En förhoppning om att det kanske kan tillföra något positivt i mitt liv. En slags terapi för en sliten utlandsmamma... skulle jag inte tycka om det så kan jag ju alltid lägga ner. Svårare är det inte. Vi får se hur det går, är ju alldeles grön vad gäller detta.