Vad händer i mitt huvudet pâ nätterna?

Jag är en tänkare. Och framför allt ältare! Det har jag alltid varit i kommer nog alltid vara. Dagtid är jag som vilken människa som helst, för det mesta i alla fall men nattetid händer det något. Hur trött jag än är sätter maskineriet igång och tankarna maler och maler. De senaste 7 månaderna har min katt Elvis varit huvudtemat. Han dog pga sjukdom den 10 september strax före 13:00. Jag var förstås där och jag tänker ofta på då han somnade in. Han var medvetslös då han fick sin avslutande spruta så allt gick väldigt lätt, det var inget överraskande, men sorgen var obarmhärtigt smärtsam. Veterinären sa att han nästan gav upp bara på den lugnande, hans njurar var ju helt förstörda.
Nu 7 månader efter så fortsätter jag återuppleva detta nästan varje natt. Jag förbannar mig att jag inte upptänkte hans sjukdom i tid, söker svar som inte finns, intalar mig att det kanske var bäst så Även om jag hade upptänkt sjukdomen i ett tidigt stadium hade han kanske klarat sig nåt år eller två. Dessa år hade han varit tvungen att äta mediciner och gå på strikt diet. Hade nog inte varit så kul för en kisse. Vidare ältar jag om jag borde låtit honom gå tidigare. Hade jag vetat att han skulle bli så dålig som han blev hade jag nog aldrig inlett någon behandling, men veterinären var hoppfull, katten var ju ung bara 4 år.
Oavsett älskade jag denna katt något oerhört. Jag gjorde vad jag trodde var bäst utifrån den vetskap jag hade. Jag är ingen sierska. Jag kunde inte veta utgången Trots detta så fortsätter jag älta och förlora dyrbar sömn.
Att veta han är bort för alltid känns så ledsamt och orättvisst. Och vad händer i mitt huvud egentligen, som inte kan släppa sådant som är ledsamt och tråkigt?

Protein...

...är viktigt för att man ska växa. Alonso är ju inte så där jätte förtjust i just kött utan föredrar mest frukt och grönt. Hur som helst behöver jag inte oroa mig. Min son har sin egen proteinkälla...kattmaten!! Så fort han känner sig lite sugen så tar han kattmatsskålen och sätter sig i soffan och börjar knapra. Ibland sitter katten Morris bredvid och tar sig en tugga också, alltid trevligare att äta i sällskap av en vän. Ibland undrar jag om de kanske inte är för goda vänner, Alonso och Morris. Alonso tar kanske efter sådant han inte borde, som den dagen då jag ser Alonso på alla fyra med nosen, förlåt jag menar näsan, i katternas vatten skål Mmmm, ahhh hör man förnöjt. Eller när de båda brottas vid fönstret för försöka ta sig ut på utsidan. Det är galler för fönstren här så de kan stå/sitta på fönsterbläcket om ni förstår
Han vet precis var säcken med mat är också och ger katterna och sig själv, påfyllning i tid och otid. Elvira är ju redan smällfet. De andra två är nog på god väg om det fortsätter så här.

Nej! Varför skulle jag hamna pâ Atlantis?

När jag nu har simmat på det ändlösa havet och till sist nått land, varför ska de då vara Atlantis??? Hann ju knappt mer än landa så sjönk ö-helvetet(ledsen för fula ord). De flesta av er fattar väl inte vad jag pratar om så jag får väl vara lite mer tydlig. Det ändlösa havet är där man simmar när man är en sliten småbarnsmamma. Alla dagar lika, orken lyser med sin frånvaro, man hinner inte med något varken roligt eller tråkigt och man ser inget slut på det hela. Jag trodde jag hade nått land efter ett par månader av ständigt bärande på bebis, amning som strulat och en 1,5-åring som gjort sitt bästa för att mamma ska ha sysslor av det mindre roliga slaget. Idag känns det dock som om jag hamnade på Atlantis och hur det gick med den ön vet vi ju, den slukades av havet och nu ligger jag här och guppar utan land i sikte.
Tur jag har fläsket runt midjan, ger ju lite flythjälp i alla fall. Ja vad ska jag säga? Alejandro som varit glad i flaskan totalvägrar den nu. Ingen fara på taket, mjölk har jag, men inte obegränsat så nu har han ammat HELA natten. Har haft halvdåligt med mjölk efter senaste migränanfallet och det har känts så skönt att veta att han tar flaska, den har ju funkat om vi varit borta också, tillfällen då det nästan varit omöjligt att amma honom. Blir väl till att sitta hemma igen då...
Som om inte detta vore nog så har pojkarna sovit i skift idag så ingen middagsvila för mig. Alejandro verkar behöva massor av närhetjust nu så det är famnen som gäller all vaken tid. I morse var jag så trött att jag glömde ställa kannan i kaffebryggaren så kaffet vällde ut över hela diskbänken samt golvet. När jag skulle laga lunchen skulle Alejandro promt bäras och Alonso leka i andra änden av lägenheten. Maten blev halvbränd då jag fick kolla till busfröt stup i kvarten. Mycket mer missöden än så har det inte varit men när man är inte sovit är det fullt tillräckligt. Har i alla fall fått igång diskmaskinen och nu sitter jag här och orkar absolut ingenting. Kroppen värker och det går nästan runt i huvudet på mig.
Ja ja, ska hallå utkik efter en rejäl stock jag kan flyta vidare på till jag siktar land nästa gång. Inte mycket mer att göra. Fick i alla fall med mig kaffebryggaren och bärbara datorn när Atlantis sjönk. De flyter dåligt men de håller mig sällskap i alla fall.

Drömmar!

Nu när jag ändå är inne på sovvanor så kan jag lika gärna spåna vidare på drömmar. Så här i vårtider så är det hemskt mycket katter i farten. Make söker maka, ja ni vet. Det är så sorgligt, på vägen mellan byn och Granada stad ligger just nu 3 utplattade katter samt en hund eller räv. Brevid vårt hus finns en ödetomt och där bor en katta som får ungar ett par gånger om året. Senast hade hon 2 underbart vackra blåsköldpadd-och vitfärgade ungar. Sedan någon månad tillbaka har jag inte sett någon av dem. Så för några dagar sedan träffade jag på frun som bor i huset på andra sidan av tomten. Hon höll på att ge kattan mat och jag kommenterade att stackarn skulle ha ungar när som helst igen.
-Ja, säger frun. Det är så hemskt. Hon är över 10 år och får aldrig vila, sa hon uppgivet Jag frågade om hon visst något om hennes ungar och jag fick bekräftat de jag fruktat. De var båda döda. Den ena hade skadat sig vid ett fall i en tom pool. De hade hittat henne efter att ha hört jamanden i flera dagar. I och med att hon varit utan mat och kanske även vatten samt hade skador så hon hade nog dött av sviterna för hon försvann spårlöst kort efter denna händelse. Den andra hade fått en sovplats i garaget hos en granne men blivit överkörd på gatan. Jag fick också veta att hennes tidigare kull hade gått samma öde till mötes. En hade blivit överskörd och 2 hade försvunnit med de hiskliga regnen som kan komma här. De spolas helt enkelt med vattnet som forsar ner för gatorna i de häftiga regnen.
När jag tänkar på dessa stackars djur så önskar jag så att jag hade haft pengar att samla upp dem och se till att de blev kastrerade och steriliserade. Hem kan de nog inte få, de är ju mer eller mindre vilda men det kännas så hemskt att se dem lida. På en annan ödetomt finns en hel koloni och där ser man både unga och äldre katter med skador av slagsmål och en hel hög med elaka ögon infektioner som är pâ god väg att göra dem blinda. Inte sällan ser man katter haltandes pga av felläkta frakturer.
Den här grannfrun verkar vara en omtänksam person för hon berättade att hon velat sterilisera kattan men konstigt nog hade veterinären avrått henne. Denne menade på att man inte skulle kunna ha krage och ta hand om såren på henne så det var ingen idé. Men vad jag vet så läker de ju bra själva om de bara sys med rätt typ av tråd. Antibiotika får de ju vid operationen så risken att de ska bli infekterat är minimal. Dessutom vet jag att man gör detta i t ex USA.
Min dröm är att kunna starta en typ av katthem som har samarbete med en kunnig veterinär. Ett ställe där dessa katter kan få en chans, de som är obotligt sjuka kan få ro och små kattungar möjlighet till en ljusare framtid. Hundhem finns det gott om har i Spanien men katter är det få som bekymrar sig för....Tänk om jag ändå vore miljonär. Då skulle jag starta ett sådant ställe och dessutom själv utbilda mig till veterinär. Kanske jag ska skiva till Bill Gates eller Ingvar Kamprad. Några miljoner kunde jag väl få till startbidrag eller?

Sovvanor.

Mina pojkar är så duktiga. Båda har plötsligt börjat sova i sina egna sängar :-). Den enda nackdelen är att man kan vakna skräckslagen då man har nåt lurvigt strävt bredvid sig i sängen i stället för lent barnskinn. Det där lurviga och sträva är sambon. Kanske ska be honom börja vaxa sig ;-). Det är i alla fall väldigt härligt att kunna sträcka ut sig och byte ställning när man sover. Vi har ju sovit fyra personer i en 160-säng i nästan 5 månader så kroppen har ju tagit en del stryk. Många nätter har man vaknat med armen domnad och axeln nästan ur led. Inte konstigt jag haft en massa huvudvärk.
Nu när jag ligger där i sängen med en massa extra yta så har jag börjat funderat på andra saker än hur jag ska kunna vända mig utan att väcka mina 2 kultingar som gosat upp sig i var sin armhåla. Bl a så har det ju varit bra att ha dem där i sängen då det varit iskallt i vinter, ungefär 15 grader i sovrummet. Och ännu bättre att de nu sover i sina egna sängar så man inte behöver ligga som packade sillar när det blir 40 grader varmt! Något annat jag funderar över är att jag inte vill att de ska sova i eget rum. Här i Spanien så verkar många flytta in barnet i eget rum redan som riktigt små Jag tycker det skulle kännas hemskt. Vill inte att Alonso, eller Alejandro heller för den delen, ska ligga ensam i ett rum. Jag skulle inte vilja det så varför ska dom göra det? Nej de blir nog kvar i sovrummet ett bra tag till. Känns så mysigt att höra dem andas och röra sig under täcket. Mina goskillar!

The others!

Har ni sett filmen The Others? Om inte, gör det. Den är bra och dessutom så förstår man lite av hur jag måste leva för att inte bli galen på min arbetsamma son. I filmen är en viktig del av historien att alla dörrar alltid måste vara stängda i hela huset. Annars kan en katastrof inträffa. Det är likadant här. Idag var inte badrumsdörren stängd vid något tillfälle under dagen. "Katastrof" 1 är ett faktum. Tycker att det luktar ovanligt gott i huset medans jag plockar lite här och där. Alonso fixar förnöjt med vagnen under tiden. Så ser jag att att han håller på med en liten spade och fotstödet har en annorlunda färg. Nej! Han har fått tag på balsamflaskan och smetar in barnvagnen med den!! Han kanske tyckte sitsen var sträv eller nåt, vad vet jag. Tack och lov så gick det lätt att torka av och vagnen luktar ju gott nu så det var väl ingen större katastrof.
Senare på dagen satt jag och ammade Alejandro. Alonso var med pappa. Trodde jag! Hör plötsligt ett omisskännligt plaskande. Var är han nu? Slänger saker i toalettstolen? Nej där var han inte. Jag styr stegen mot köket. Nej! "Katastrof" 2 är ett faktum. Dörren är inte stängd och dessutom står skurhinken där. I den finns inte längre bara skurvatten, där simmar även en rödpaprika som och någon leksak. Egentligen inte heller någon katastrof jag vet, men paprikan skulle jag ha till middagen och det kändes lite irriterande att den enda paprikan i huset nu luktade skurvatten och fick ge näring åt sophinken istället för oss. Och många små missöden kan till slut sammantaget kännas som en smärre katastrof.
Innan dagen är slut har han även hunnit bryta sig in i vitrinskåpet och ha sönder pappas modellflygplan som stod där. Mitt danska troll i keramik klarade sig tack och lov. Phhuuu! När jag såg att han var borta, trollet alltså, fick jag kalla kårar, men jag hittade honom till slut i en korg med filt där katterna brukar sova. Hel utan synliga skador. Utöver detta lyckades Alonso hälla ut en påse marsvinspellets som katten festade på (familjens matvanor ska jag gå in närmare på i ett annat inlägg) samt annat smått och gått som förgyller vardagen.
En dag fick han tag på marsvinets hö och hällde ut det i soffan! Ja ni har väl läst om historien med oljan i början av bloggen. Arbetsam, inte jobbig ha ha. Tro det eller ej, oftast kan jag tycka att hans upptåg är lite charmiga Jag vet ju att det är mitt (eller pappas) fel när det händer. Oftast har jag det mesta under kontroll en jag är ingen supermänniska och titt som tätt händer små katastrofer. Speciellt dagar när man är övertrött. Och trött har jag varit senaste veckan med en envis migrän som hållit i sig i fyra dagar och sedan dagarna efter som känns som bakfylla efter alla mediciner och dåligt med sömn och spänningshuvudvärk. Nu när jag tänker efter borde jag inte sitta här och skriva utan vila. Go'natt på er!

Att ta en kaffe och snacka skit...pâ kafé Facebook!

Ja ha nu har man halkat in på ännu en beroende framkallande internetsida. Fast som utlandsvensk har jag upptäckt att det är riktigt bra detta med chat. Nu kan jag få en massa information om viktiga saker som alla andra vet utom jag. Jag menar, för en liten stund sedan fick jag veta av min svägerska att deras marsvin hade dött!! Det är ju jätte viktigt att veta, om inte annat för att känna sig som en del av världen där hemma, men inte har de brytt sig om att berätta det för mig inte. Ja ja så viktigt kanske det inte är men ändå, varje liten grej gör att man blir påmind om att man är så pass långt borta att dessa vardagliga saker inte når fram till mig.

Att vara den som är långt borta får en att känna ett visst utanförskap och ibland lite bortglömd. Vi kan inte gå på kalas eller andra tillställningar sâ vi blir automatiskt inte bjudna. Det har jag full förstâelse för. Vi kan aldrig komma och hjälpa till och inte heller ringa och be om hjälp, ocksâ ganska trist. Så himla trist rent ut sagt att inte ens kunna ta en kopp kaffe och snacka lite skit. Men, nu till det här med kafé Facebook. Tänk, ungefär då jag började med den här bloggen så funderade jag lite på just "fenomenet" Facebook. En vän i Stockholm berättade att hon sett något foto på en gemensam bekant till oss som bor i Sevilla på den här web-platsen. Jag gick in för att "kolla läget" men jag hade dåligt med tid och man var ju tvungen och bli medlem och ditt och datt, fattade inte riktigt vad det handlade om så jag la ner det hela.
Så för 3 dagar sedan så fick jag ett e-mail från en försvunnen bekant som "bjöd" in mig. Denna försvunna bekant är mamman i den familj jag arbetade som au-pair hos då jag först kom hit till Granada. Vi förlorade kontakten för 1,5 år sedan då min mobil med deras telefonnummer lagrade gick sönder. De hade endast numret till den mobilen så ingen av oss kunde ringa. Och så får vi kontakt igen genom en sida på internet, är inte det fantastiskt?
Och inte nog med det, när jag då gör mig till medlem som man måste vara för att kunna besöka andra medlemmar(alltså min sida är på spanska och jag vet om man kallar det medlem på svenska men ni förstår nog min cyberspanska ha ha) så upptäcker jag att både kreti och pleti hänger i baren och häver drinkar och små snackar på den här sidan. Kändes som man kommit till en fest som man inte blivit bjuden till typ;-).
Skämt åsido, inte kunde väl jag ana detta den där gången när jag tyckte Facebook verkade meninglöst. Det var som om jag passerat ett kafé utan att gå in för att det inte såg särskilt mysigt ut, och så sitter hela min bekantskapskrets där inne och små snackar och dricker kaffe(utan att ha bjudit in mig dessutom!).
Hur som helst, jag är inte långsint och har insett att nu kan jag också ta en kaffe och snacka skit.....på kafé Facebook! Sedan jag fick denna oväntade inbjudan har jag hunnit småprat med lillasyrran, bästa vännen, ett par bekanta från Göteborg, en väninna som bor i Madrid, svägerskan med de döda marsvinen samt "pratat" med brorsans flickvän mer än jag gjort totalt under det 1,5 år de varit tillsammans Är inte det också rätt fantastiskt?
Inte så illa att komma oinbjuden på fest ändå...

Vänner...

Vi har haft besök idag. En svensk "väninna" och hennes son har varit här(vad fånigt det låter med väninna men det är ju trots allt den feminina benämningen för vän). Hur som helst har vi haft det jätte trevligt, pratat om allt möjligt, ätit lunch och fikat och barnen har haft mysigt ihop var och en på sitt sätt. Med en 19-månaders, en 9-månaders(väninnans son) och en 4-månaders blir det ju inte mycket lek men Alonso har gjort sitt bästa för att roa de "små". Allt hade ju varit toppen om det nu inte var så att de med största sannolikhet ska flytta här ifrån :-(. Vi har känt varandra i ett år nu och för mig är vi mer vänner än några som ses bara för att vi råkar komma från samma land. För det är ju absolut ingen självklarhet att man kommer bra överres bara för att man är svenskar. Som sagt, nu ser det inte bättre ut än att de nog ska flytta härifrån, det känns jätte tråkigt främst för att jag ser henne som en god vän men det innebär också att jag skulle stå på ungefär 0 vad det gäller vänner/väninnor igen. Man tappar liksom sugen att lära känna nya eventuella vänner, vänskap byggs ju inte upp på en dag, om det ändå försvinner. Det är ju är det inte första gången detta händer. Det handlar snarare om 3:e eller 4:e gången då ytterligare en väninna är på väg härifrån Ja ja, hur det än blir så hoppas jag att det blir bra för henne i alla fall.

Mina barn är UNDERBARA!

Jo, jag vet! Jag är så partisk man kan bli men jag måste bara säga att så mycket vackrare barn kan man inte få!;-) Dessutom är de charmiga, gosiga, glada, pussiga och så goa med varandra. Att unge herr Storebror är i något de kallar trotsåldern kan jag leva med. Det ska visst vara en åkomma som läker ut av sig självt. Just nu tycker jag dock att det är en konstig beskrivning. Trots? Min son trotsar inte. Han verkar ha ett stort kaos inombords och det är inte alltid så lätt att förstå vad det är frågan om när bestick, mat, leksaker, kläder mm flyger både högt och lågt Visst testar han gränser men trotsar? Nej det tycker jag inte att han gör. Men det kanske är ett symptom som kommer senare i "sjukdomsförloppet". Den här mannen har rytmen i kroppen och minsta truddelutt får höfterna i gungning. John Tavolta, dra nåt gammalt över dig, ha ha!

Unge herr Lillebror är ett stort solsken som ler och skrattar för det mesta och har förmågan att beröra ens allra innersta. Det går inte att sätta fingret på vad, men han har något speciellt som verkligen får ens hjärta att smälta. Världens bästa lyckopiller!

Det är så spännande och se våra två pojkar växa upp och se hur deras personligheter växer fram. Ibland försöker jag förställa mig dem som skolbarn eller tonåringar men det går inte. Kan inte förställa mig ens hur Alejandro kommer vara och se ut om ett halvår Livet med barn är ett stort äventyr det är bara att hänga med så gott man kan och föröka att inte missa för mycket:-)

JIPPIE!!!!!

Efter att ha blivit "lurad" på mina fyndbiljetter har jag nu gjort ett nytt fynd :-). Köpte idag biljett till Stockholm åt min käre sambo. Hittade en för 1531 kr med SAS. Den andra jag hade hittat kostade 2066 kr så nu kan man säga att jag "tjänat" in de som jag förlorat. Tänk vad gla' man kan bli för så lite. Men nu tänker jag inte titta mer på biljetter för då får jag väl någon tråkig överraskning igen. Känner mig dock väldigt nöjd just nu(även om jag grämer mig lite hrmm. Men men, positiva tankar, jippie! Nu ska man bara hallå tummarna att inget av bolagen går in konkurs..............

Biljettbestyr!

Varje år samma visa! Jag ger mig ut i lågprisflyg-djungeln och försöker hitta den optimala biljetten vilket för mig innebär att den mer eller mindre är gratis. Jag kollar datum hit och dit, diskuterar med sambon, hur ska vi göra? Hur länge ska vi vara borta? Stressar upp mig för att priserna när som helst kan stiga. Hur som helst så köpte jag biljetter för ca en vecka sedan. Resan tillbaka till Spanien gick på 648 kr för en vuxenbiljett, rena fyndet! Ja ha, men vad hände igår Jo de sänkte biljettpriset till 499 kr. Jag vet att det inte är hela världen men det suger ändå om jag säger så Sambons biljett till Sverige som jag ännu inte köpt låg dock kvar på samma nätta summa på 2066 kr. GRRRRR...

Boken har tagit över!

Jag läser som sagt en bok just nu. Män som hatar kvinnor (Stieg Larsson) tror jag den heter på svenska. Hur som helst har den nästan tagit över mitt liv. Jag bara väntar till kvällen så jag kan fortsätta läsa. Jag som trodde jag att jag inte skulle hinna läsa ut den förrens tidigast till jul har redan läst mer än halva. Men jag läser mellan 24:00-03:00 på natten också.. Ja vad ska man göra? Jag har inte läst en bok sedan i somras Nu vet ni i varje fall varför jag inte skrivit i bloggen på ett tag ;-) och nu vill inte Alejandro vara med längre så roligare än så här blir det inte idag. Ciao