Duktiga barn

Usch, hade en envis, urjobbig migränattack i helgen. Den hänger nästan i fortfarande. Tur att jag har så duktiga barn :-) Jag låg i soffan mest hela helgen, Alejandro for runt på golvet och agerade golvmopp. Han ålar sig fram rätt friskt nu och letar rätt på spännande saker. Alonso matade marsvinen med diverse grönsaker. Och sig själv med det han kunde finna. Ja det låter ju riktigt eländigt men det är sådan han är. Jag kan laga mat åt honom som han vägrar äta för att sedan i nästa stund komma tuggandes på kattmat eller till och med kaninpellets. Höt har han inte gått på ännu, tur det för det är nästan alltid slut i djuraffären. Han är också förstjust i att äta rester och smulor han hittar lite varstans. Som bebis tog han ju en vända med gåstolen för att ta sig en näve kaffesump från soporna. Kaffe gillar han även nu, sopor med för den delen.
Just i helgen gav han bevis på att han minsann kunde fixa sig en smörgås Frukosten blev kvar på bordet lite väl länge, mellan morgonens blöjbyten, nappflaska, marvsvin som tjoar efter mat, kanariefågel son ska hängas i fönstret med morgonbad i lagom temperatur och ilsken huvudvärk hade jag helt förträngt att bordets skulle dukas av. När jag låg där i soffan vid det öppna fönstret så såg jag Alonso fixa med något vid matbordet. Oftast bådar det inte gått Jag frågade vad han gjorde men som vanligt svarade han inte(precis som sin far!!! svara aldrig grrrr). Ja ja, var bara att ta sig upp på fötter och då ser jag att han sitter och brer sig en smörgås. Så söt! Kände ett litet sting i modershjärtat och tänkte att man ska då vara en usel mamma som inte ser till att ungen har mat när han är hungrig men sedan tänkte jag " Nej men vad bra!" Jag har i alla fall lyckats med att uppfostra en ganska så självständig (snart) 2-åring Det ska jag väl se som något positivt, eller hur?