Depp depp depp

Julen närmar sig. Märks inte alls. Här görs det inte ens nâgra planer dâ Sergios farmor ligger pâ sjukhus. Sâ barnen ska bli utan jul dâ? Det känns sâ. 3 dagar kvar till julafton och de ska visst improvisera julen. Suck.

Värmen har vi inte fâtt ännu men pannan ska visst komma idag. Att ständigt gà och frysa gör en ju inte toppen glad precis. Den senaste veckan har jag inte lyckats ta mig ur sängen pâ morgonen. Barnen är glada att slippa gâ upp sâ vi snarkar vidare. Jag är grymt besviken pâ Alonsos skolstart, hur skolan skött det hela mm. Nu fâr jag sjálv stâ med skiten och tjafsa om att han ska till skolan och gâ med grâten i halsen hem dâ han är helt förtvivlad över att bli lämnad där.

Nej idag har jag en usel dag och vill bara lägga mig och grina. Jag har grälat med Sergios mamma igen dessutom. Hon undrade varför jag gâtt upp i vikt efter att ha gàtt ner innan. Som om hon har med det att göra? Jag sa som det var att jag gick upp efter att jag slutade med antidepp medicinen och började mâ dâligt igen. Som svar fick jag att jag genast borde sluta med dessa tabletter och acceptera mitt liv om det var och min upgift i livet nu var att sköta barn, man och hem. Det hade hon minsann gjort och bla bla bla. Jag svarade ironiskt att hon sâg ju enormt lycklig ut och inte verka kunna unna andra att mâ bra, och att det fick tala för sig själv om vad jag tyckte om saken. Jag sa ocksâ att hade det inte varit för medicinen hade jag nog inte varit kvar i Spanien. Dâ började hon ânga pâ om att jag inte kunde flytta här ifrân, att jag gjort mitt "val" och nu inte kunde ändra mig. Ha! vad fan tror hon? Att jag är deras egedom? Hur som helst sâ sa jag att jag och Sergio alltid varit överrens om att vi skulle bo där vi har bást förutsáttningar till ett bra liv och att det just nu verkligen kunde ifâgasättas om livet i Spanien är bättre än ett liv i Sverige. Det sades en massa mer men jag har i alla fall âtergivit lite av tonen här och vad som förväntas av mig. Jag ska leva upp till deras förväntningar. Ett eget liv, vad är det?

Julen närmar sig

Och idag kändes det jobbigt. Det blir mer pâtagligt när man är lângt ifrân de "sina". Hur jag än gör sâ kommer nog aldrig Sergios familj kännas som min familj. Det är inget jag kan styra över det är bara sâ jag känner. Vi är för annorlunda, kommer frân för annorlunda delar av världen. Med en del gâr det bättre men det finns liksom ingen där som slâr en signal och frâgar hur man mâr t ex.

Med depression är det väl sâ där. Det är hemskt mycket just nu sâ trots anti-depp finns ständig oro i bakgrunden sâ det känns som jag har ständiga ângest attacker pâ lut. Bara jag böjar tänka pâ det känner jag knuten växa i bröstet och hur andningen blir tyngre.
Ekonomin är kass som vanligt. Vi fryser, men värme kostar. 8 grader pà övervâningen, 13 pâ nedervàningen...vi mâste ha värme!!Det skulle fixats i tisdags men inget har hänt. Spanien i ett nötskal Sergios företag är pâ väg att delas upp mellan delägarna. Hur blir det dâ med allt? I natt lâg jag och funderade pâ hur det skulle vara att jobba i Sverige ett tag men jag har ju ingenstans att bo oavsett om jag fâr jobb. Och fâr barnen plats pâ dagis? Och föräkringskassan? Det brukar ta upp till halvâret innan sâdant fungerar sâ jag lär inte se röken av barnbidrag eller ev VAB/sjukpenning. Nej, Sverige känns inte sâ lockande nu heller sâ det mesta känns ganska dystert just nu.

Det har varit ett längre avbrott.

Det började med att marsvinen blev attackerade av en hund. Tvâ skadade och en död blev resultatet:-( De skadade har efter god omvârdnad nu hämtat sig medans jag har âkt pâ tidernas migrän sâ dett blir allt för denna gâng...