De tre tenorerna!

Här kommer ett foto av våra marsvin då Sanna efterfrågat det. De kallas allmänt för de 3 tenorerna då de kvittarar mer än vår försvunna Tennisboll någonsin gjorde :-( Henne hann jag tyvärr inte ta något foto av.

Tennisbollen har rymt:-(

Ja det var så vi kallade vår lilla kanariefågel. På kvällarna burrade hon upp sig på sin pinne och såg ut som en tennisboll, samma gula färg. Igår köpte jag ett nytt badkar till henne och en massa godis. Idag flög hon gladeligen ur buren vi har hängandes på utsidan av fönstret och är borta för alltid. Hoppas du har kul där ute lilla Tennisbollen. Fan! Jag gillade verkligen den fågeln. Har alltid tyckt att fåglar är ganska meningslösa husdjur men den här fick mig på andra tankar. Hon var faktiskt social, tro det eller ej. Fattar inte hur jag kunde vara så klantig att jag inte stängt luckan ordentligt! Jag blir faktiskt lite skrämd. Har varit så himla trött sista tiden, orkar inte ens gå upp på morgonen. Tänk om jag glömmer något vad gäller barnen?? Hemska tanke. Usch, det här har sänkt mig rejält. Känner mig så överkänslig. Gråter för vad som helst och har svårt att se något positivt här i livet. Hoppas att det bara varit för mycket det senaste och att det kanske vänder snart....känns bara som om jag väntat allt för länge på en vändning...

Duktiga barn

Usch, hade en envis, urjobbig migränattack i helgen. Den hänger nästan i fortfarande. Tur att jag har så duktiga barn :-) Jag låg i soffan mest hela helgen, Alejandro for runt på golvet och agerade golvmopp. Han ålar sig fram rätt friskt nu och letar rätt på spännande saker. Alonso matade marsvinen med diverse grönsaker. Och sig själv med det han kunde finna. Ja det låter ju riktigt eländigt men det är sådan han är. Jag kan laga mat åt honom som han vägrar äta för att sedan i nästa stund komma tuggandes på kattmat eller till och med kaninpellets. Höt har han inte gått på ännu, tur det för det är nästan alltid slut i djuraffären. Han är också förstjust i att äta rester och smulor han hittar lite varstans. Som bebis tog han ju en vända med gåstolen för att ta sig en näve kaffesump från soporna. Kaffe gillar han även nu, sopor med för den delen.
Just i helgen gav han bevis på att han minsann kunde fixa sig en smörgås Frukosten blev kvar på bordet lite väl länge, mellan morgonens blöjbyten, nappflaska, marvsvin som tjoar efter mat, kanariefågel son ska hängas i fönstret med morgonbad i lagom temperatur och ilsken huvudvärk hade jag helt förträngt att bordets skulle dukas av. När jag låg där i soffan vid det öppna fönstret så såg jag Alonso fixa med något vid matbordet. Oftast bådar det inte gått Jag frågade vad han gjorde men som vanligt svarade han inte(precis som sin far!!! svara aldrig grrrr). Ja ja, var bara att ta sig upp på fötter och då ser jag att han sitter och brer sig en smörgås. Så söt! Kände ett litet sting i modershjärtat och tänkte att man ska då vara en usel mamma som inte ser till att ungen har mat när han är hungrig men sedan tänkte jag " Nej men vad bra!" Jag har i alla fall lyckats med att uppfostra en ganska så självständig (snart) 2-åring Det ska jag väl se som något positivt, eller hur?

Helgen är över, lika bra det....

Så är även denna helg över. Och vad har man gjort? Jo, umgåtts med svärföräldrarna. Idag har jag känt mig riktigt irriterad över detta. Att vi faktiskt inte har något annat umgänge än just dom!! Det är visst så man umgås i det här landet. Med sina föräldrar. Bara det att vi bara har sambons föräldrar (mina svärföräldrar) här så det blir dom för hela slanten. Kul för dom, säkert, men jag blir mer än trött av detta enformiga umgänge Det är inte precis någon hemlighet att jag tycker att detta umgänge är lite jobbigt. Inte för att de är något fel på dem, inte alls. I spanska mått är de nog dröm"svärisar". De är väldigt hjälpsamma, gästvänliga och framför allt SPANSKA. Och det är där som problemen uppstår, i kulturskillnader och skilda världar. Efter som jag är ensam från "min" värld känns det som jag alltid är i blåsväder, så när det blir mycket umgänge blir det lätt för mycket för mig.

Så länge inte barnen fanns funkade allt utmärkt. Vi kanske sågs någon gång per vecka och jag hade arbete vilket innebar att en meningslös konversation med svärmor inte var något som störde mig. Idag är jag en understimulerad hemmafru som aldrig pratar med någon så när man väl träffar folk känns det inte som någon höjdare att endast prata med människor som inte alls förstår mig och inte ens är speciellt intresserade av att lyssna utan bara prata. Och då om mina barn och hur mycket de äter och bajsar. Jag umgås med mina barn 24 timmar om dygnet. Jag vet hur mycket de äter och bajsar. Det är ingen konversation som intresserar mig.

Det här med spanska föräldrar är ett kapitel för sig. De tycker att det är konstigt att man flyttar hemifrån som 32-åring, "barnen" borde bo hemma tills de är minst 35. Fortfarande så bor de flesta hemma tills de gifter sig och detta innebär att man aldrig bott vare sig ensam eller med den man gifter sig med. Dessutom har ingen ekonomi att köpa sig ett hus eller lägenhet så man får i bästa eller sämsta fall(beroende på hur man ser på det) ett boende av föräldrarna.
Just nu är vi på väg att få ett hus. Vi har "tur" då det finns obebodda hus inom familjen. Detta innebär dock att alla tycker sig ha rätt att tycka och inte nog med det, utan man ska helst också rätta sig efter det familjen tycker. Detta är den negativa delen i det hela. Det ska alltid tjafsas fram och tillbaka och hela livet ska man stå i tacksamhetsskuld till föräldrarna som sett till att man har kunnat få ett oberoende boende. Kanske är det värt priset, vad vet jag, men jag hade definitivt föredragit att stå i tacksamhetsskuld till mina egna föräldrar än till mina svärföräldrar.....

Nya trix med Alonso :-)

Han är påhittig vår Alonso. Vi har ju fått några marsvin och en dag när jag ammade Alejandro i sängen hörde jag honom hålla på med buren. Hmm..jag kunde se rumpan på honom där han satt på huk så jag lät honom hållas Rätt vad det var såg jag honom inte längre men jag hörde honom i alla fall. Min största oro var att katten skulle gå in i buren men då skulle det nog bli liv på marsvinen tänkte jag så jag lät lillebror äta färdigt. När jag gick för att se vad som Alonso hittat på satt ingen katt i buren. Dock några små marsvin uppklämda i ett hörn och en Alonso hopklämd på resten av ytan! SUCK! Rena undret att inget av de små liven blivit klämt. Som om detta inte var nog så passade han på att ge lillebror lite mellanmål lite senare. Han smög ut med paprikan medan jag höll på att laga mat. Jätte kul tyckte Alejandro :-)

Stiltje..... eller?

Vi har hamnat i nåt slags stiltje här. Kanske lika bra det. Man väntar på att något ovanligt kul eller spännande ska hända men oftast blir det ju åt andra hållet Allt för vanligt tråkigt, jobbigt och tungt. Så jag ska nog vara glad för en "lagom"nivå Jag avskyr att tycka att dagarna är tråkiga Jag känner mig otacksam. Mina barn är ju superhärliga. Om jag bara hade haft dem att lägga all tid på. Dessa vanligt jobbigt tråkiga dagarna beror ju trots allt på att jag MÅSTE allt tråkigt, barnen får nästan stå åt sidan. I alla fall blir jag stressad av att aldrig bli klar med något, allt känns hemskt och jag tror jag ska få ett sammanbrott.
Eller nej, helt stiltje har det faktiskt inte varit!! Frysen har ballat ur så idag fick jag slänga en hel massa mat som tinat. En sådan där tråkigt irriterande sak jag gärna sluppit, grrrr...plus att jag hade storhandlat för hela månaden så ekonomin fick sig en rejäl törn. Grrrr igen!

24 timmar per dygn! Ett skämt eller??

Ja det kan man fråga sig. Hur i hela friden ska man få dessa timmar att räcka till? Idag var var vårt hem nystädat. Men inte längre. Två dagar tog det att få det något så när i ordning, och då var ändå inte Alonso hemma. Han fick umgås med farmor och farfar istället. En halv dag tog det för att det skulle se ut mer eller mindre som innan, dock lite renare under ytan. Att vara med barnen, laga lunch, äta lunch, sätta på två maskiner tvätt, vika lite tvätt samt laga smakportioner av pumpa har tagit typ 8 timmar. Då har jag inte räknat in frukost stâhejet, då skulle vi vara uppe i 10. Dessutom har jag inte hunnit plocka undan efter lunchen, inte heller efter pumpakoket.
Nu unnar jag mig att "sätta" mig en stund emellan åt Annars hade jag nog fått ett bryt eller nåt Jag menar, alla arbetare har väl rätt till rast, eller hur?