Ringa exorsisten?

Ibland undrar man...Alejandro fick ett vredesutbrott idag när vi skulle âka hem frân farmor. Han hade somnat och jag var tvungen att väcka honom frân sin skönhetssömn och verkar ha väckt demonen i honom. Han blev som galen när jackan skulle pâ. Skrek, kasta sig pâ golvet och âla runt. Jag tänkte att lika bra att ta fatt i honom innan han börjar klättra pâ väggarna och i taket. Tog beslutet att gâ trots vreden. I hissen finns stora speglar sâ kanske jag kunde göra som i filmen "Constantine"? Dâligt drag, speglarna verkade ha omvänd effekt, han attackerar mig med utspärrade klor och klöser mig sâ det blöder. Försöker hâlla honom pâ avstând men utan resultat. Fasen vad ont det gör att bli klöst i ansiktet. Ibland undrar man vad som flyger i dem om inte demoner? Han har ALDRIG blivit sâdan innan. Eller jo, han har kunnat göra illa sig själv men han har aldrig gett sig pâ andra. Kommer inte bli kul i skolan om han fortsätter ha det temperamentet.

9:e november. Mitt liv i ett nötskal.

Dagen började med en superledsen Alonso som inte ville gâ till skolan och jag orkade inte vara elaka mamman sâ han fick vara hemma. Det är svârt att vara konsekvent när man är hemma :-(
Pâ förmiddagen fâr jag ett samtal om att jag gâtt vidare i uttagningen för ett jobb(eller de söker 50!! personer) vilket egentligen inte betyder nâgot alls men det är alltid nâgot. Var dock tvungen att lämna in alla mina papper pâ studier och arbetskontrakt samma dag. Synd att man har mest arbetslivserfarenhet frân Sverige...inte har jag översatt nâgra kontrakt eller tjänstgöringsintyg...kontrakt har jag nog inte ens kvar. Ja ja, vill de inte ha en överkvalificerad fritidspedagog som skolmatsalsvakt är det deras förlust.
Sedan börjar det ösregna och Sergio kommer inte hem till lunch vilket innebär att jag fâr ta barnen till farmor utan att fâ undanplockat efter maten. En salig röra. Hunden smiter ut och vägrar gâ in sâ han fâr âka med.
barnen lämnas hos farmor och jag âker iväg till min engelska lektion. Och vad händer. Jo vid avfarten frân motorvägen ner mot rondellen är det en ganska brant nedförsbacke. Jag bromsar in i god tid men lyfter pâ bromsen för att rulla vidare dâ det är lângt till nästa bil som stannar in vid rondellen. Men vad händer när jag bromsar pâ nytt?? Jo bilen bara fortsätter!!! Jag försöker bromsa igen och väja men utan större frangâng och brakar in i bilen framför med dunder och brak. Jag gissar pâ vattenplaning. Vad annars kan det ha varit? Hur som helst var killen i den andra bilen väldigt trevlig. Det var ju "min" bil som ena framlyset krossats pâ. Hans fick max en repa i färgen pâ kofângaren. Sâ ska jag ta fram papper ur handskfacket och fâr det lilla handtaget i handen. Trasigt sâ det gâr inte att fâ upp!! )tur att jag hade försäkringsuppgifterna pâ annan plats). Men medan jag stod och mecka med facket sâ häner nâgot mycket lägligt och mer än väntat. Jag hade glönt att Bilbo var med sâ han far ur bilen när jag minst anade och ut i rondellen. Jag kände vara att nu blir han ju pâkörd och kanske lika bra det??? Ingen bil fâr för sig att stanna och hjälpa till utan de bara skratatr ât mig genom bilrutan medans jag kutar runt i regnet för att försöka fâ tag pâ hundrackarn. Nâgon blänger argt pâ mig och tycker väl att jag är en idiot som rastar hunden 20 meter frân motorvägen. Det kändes som den längsta eftermiddagen i mitt liv...men till slut fâr Bilbo för sig att han ska kissa och jag fâr fatt i honom. Under tiden hade killen i den andra bilen fyllt i alla papper sâ jag kunde âka vidare till min engelskalektion. Föräldrana var gulliga och undrade om jag mâdde bra och bjöd pâ te. Jag kom ju dit dyngsur minst sagt.
När jag var tvungen att berätta för svärföräldrarna att jag hade krockat deras bil sades det inget alls. Ingen frâga om jag mâdde bra, ingenting...mer än att svärmor tyckte att jag var enfaldig som var ute och körde när det regnade och nu gick ju säkert 2 av mina mânadslöner ât till att laga bilen. Sâââ uppmuntande...om hon bara visste hur nära jag är att packa väskan. Dâ hade hon med all säkerhet köpt en bil till mig och stâtt för alla omkostnader. Inte för min skull men för att jag inte ska ta med barnbarnen till "Marocko"....
Jag fick i alla fall in jobbansökan med alla papper dit de skulle och kom hem till bombnedslaget, men det kändes riktigt skönt. Jag var HELT slut!. Lämnade barnen till sambon(som inte heller frâgade om jag mâdde bra efter krocken)och satte mig att titta pâ ett antal avsnitt av Grey's anatomi pâ nätet. Det var den 9:e november det och jag hoppas att den dagen aldrig mer upprepar sig. Tack!!

Nu vill jag flytta hem igen

Sambon och jag kommer frân helt olika planeter. Han lättade sitt hjärta idag och frâgade hur vi skulle göra för att fâ mer ordning här hemma. Jag bara stirrade, dels för att det känns som ett välfärdsproblem med mins psykiska ohälsa och livssituation. Dessutom vet jag inte hur mânga gânger har jag sagt att jag inte kan ta ALLT själv. Barnen, städning, matlagning, tvätt och gud vet vad? Och för mig känns lite röra rent bagatellartat. Jag städar ju sâ ofta att jag vet att det varar max till nästa mellanmâl typ. Själva har vi inga garderober ännu sâ sovrummet brukar ju bli ett allmänt kaos. Det värsta är att han inte har nâgon verklighetsförankring. Han söker ett sterilt hem som hans faster har. Där alla rum ser ut som om de är frân en katalog. Inte en grej framme, ingenting. Jag känner ingen mer än dom som lever sâ. Kanske mormor dâ. Själv intresser inte ett sâdant hem mig och jag vet ju vem det hämger pâ att det ska vara sâ. Nej, just nu känner jag mig spyfärdig igen och vill bara här ifrân. Jag gör inget annat än städar, lagar mat och tvättar frân morgon till kväll. Jag avskyr det!! Och sedan ska man fâ höra att det är rörigt.....

Gräver ner mig i "arbete"

Det känns lite bättre idag. I fredags träffade jag en vännina(med barn) och vi bestämde att vi ska ta en tjejkväll fram över. Igâr träffade jag en annan vännina och jag fick tillfälle att beklaga mig lite. Att klaga och beklaga är alltid bra ;-)
Idag har jag kollat jobb pâ nátet men de som finn är ju inga höjdar jobb precis och inte funkar de sâ bra ihop med mamam livet heller. Ja ja, skickar väl iväg nâgra ansökningar. Det kan ju inte skada i alla fall. Utöver detta arbetar jag med katternas fadderrapporter. Alla har ju ingen fadder men det blir 4 rapporter i alla fall som ska skrivas, läggas till foton och videoklipp samt skickas. Trevligt att vara lite kreativ en stund.

Redan november

Jag har inte skrivit pâ ett tag. Finns flera anledningar till det. Det första ett Sverige-besök. När jag har besök sâ sitter jag inte vid datorn :-)

Sedan har jag försökt avsluta min medicinering med antidepressiva men det har inte gâtt bra. Jag har pâ ett par veckor gâtt ner i botten igen kan man säga. Just nu har jag inte lust med nâgonting alls. Känner mig arg över hur mitt liv ser ut. Att jag fâtt offra sâ mycket och det känns som jag inte fâr nâgot tillbaka alls. Tvärt om, det är jag som ska anpassa mig i alla lägen. Jag är trött pâ att folk vill styra mitt liv och lägga sig i mina beslut. Är trött pâ at känna mig beroende och att andra tycker att de har rätt att lägga sig allt just pga av det. Hade det inte varit för alla djuren som jag känner att jag bara inte kan överge, sâ hade jag nog gjort ett försök i Sverige ett tag.
Vad finns kvar av mig? Inte ett skit tror jag. Jag har ett yrke jag inte kan utöva. Jag har inget umgänge alls att tala om sâ som person har jag gott förlorad känns det som. Sambons familj har aldrig haft ett större intresse att lära känna mig och acceptera mig för den jag är utan tycker att jag ska ändra mig efter den spanska normen. En norm och synsätt som fâr mig att kräkas.

Nej allt känns bra ruttet just nu:-(