Dâ bär det utför igen! eller uppför beroende pâ hur man ser det.

Jag börjar bli så trött. Så trött så nu vet jag inte vad jag gör snart. I helgen så var det tal om det förbaskade huset igen. Sergios mormors hus som vi skulle renovera. Historien är så rörig så jag orkar inte dra den från början. En kort talande beskrivning kan sammanfattas med:
Ja visst kan ni bo där, nej det blir nog problem, ja visst kan ni bor där, nej det blir nog problem, ja visst kan ni bo där, nej det blir nog problem osv. Nu har vi i snart 3 månader tittat på hur vi skulle renovera och i helgen så börjas det gnölas igen att nej, vi kan nog inte gör si och inte så Och varför kan ni inte nöja er med att bara göra en liten renovering i fall ni måste flytta där ifrån hastigt? Ja ha! Men det var ju inget problem för en månad sedan. Jag vet inte om jag är beredd att flytta till ett hus om vi (i värsta fall) kan bli tvungna att flytta ut dagen efter.
Nu ska även vi stå för kostnaderna, vilket vi inte har behövt de senaste enligt de senaste månadernas samtal. Huset är ju inte vårt så det känns ju ganska halvdant. Speciellt som jag är så jäkla less på allt och helst flyttar här ifrån
Gav Sergio ett ultimatum idag. I april nästa år får det banne mig ha skett en stor positiv förändring för annars skiter jag i det här. Han får följa med till Sverige om han vill men den här bergochdalbanan har jag fått nog av!!!

Jag borde skriva oftare och peta i näsan(inte jag utan Alonso)

Ja det borde jag faktiskt och skulle vilja också Skrivandet är jag ganska kreativt i jämförelse med att laga lunchen med en svärm arga barn omkring sig. Ja ,de är ju bara två men kan upplevas som en svärm när de är som argast. Idag har det varit ovanligt klängigt. Hade tänkt att vi ska gå ut lite senare men jag känner mig helt slut! Får sätta på en kopp kaffe. Förut kunde jag locka ut mig själv med löfte om något smaskigt men nu är det ju slut med det så det funkar inte längre.

Alonso är förskyld så det är ju inte konstigt om han är lite extra arbetsam som hans mormor säger(arbetsam inte jobbig). Med denna förskylning har han upptänkt nya färdigheter. 1: Att stryka ut snor i hela ansiktet med armen, som då också blir snorig 2: Att peta näsan. Så nu vet man ju var höger pekfinger håller till för det mesta. Igår kväll fick vi honom inte ens att somna pga detta petande. Han somnade nästan med fingret i näsan.

Trotsiga 2-âringar? och veka mammor!

Alonso är nog i trotsåldern. Inte för jag vet vad den innebär egentligen men men. Har skrivit tidigare att jag inte tycker att han trotsar men han har definitivt en egen vilja och den är inte speciellt ruckbar. Egentligen är det inte så svårt att lirka med honom. Det är bara det att ofta går det inte för att Alejandro är med. T ex vill han ofta bli buren men jag fixar oftast inte det med skötväska, väska med extrakläder och matkassar plus Alejandro i babyskyddet. Men sista tiden har jag gjort det ändå. Stackaren han blir ju så arg och ledsen, och dessutom har han oftast somnat i bilen när det blir så här. Så jag hänger väskor och Alonso på vänster axel och tar kassarna i vänster hand och bär lillebror i höger och sedan släpar vi oss så långt vi kan innan allt packning rasar av mig. Vi ser väl ut som nåt i stil med Elefantmannen, där vi hasar oss fram i mörkret i garaget.

Jo, trots var det. Nu har vi ju kommit till det stadiet att han vet var parken är, kiosken med damen som alltid bjuder på nåt gott, de tråkiga affärerna mamma går i och så vidare. Så det är klart, gör vi det han tycker är tråkigt blir det gråt och skrik. Gör vi inte det han tycker är kul så som lekparken och kiosken så blir det gråt och skrik för det med. Ofta tar han ut besvikelserna bara genom att se att vi närmar oss t ex lekparken. Han gestikulerar vilt och gapar på mig som en besatt tills han ser att vi faktiskt styr stegen mot lekparken.
Hur som helst har jag märkt att jag börjar bli en mesig mamma som låter Alonso få som han vill i många lägen. Inte för att jag inte orkar bråka utan för att det är så tråkigt att ha en son som mest är ledsen. Det ska ju vara kul att vara barn, eller hur? (och mamma också för den delen)Inte ska man spendera tiden gråtandes på golvet heller? Nu hyser jag mitt hopp till sommaren och Sverige, att Alonso kommer ur sina vanliga promenadrundor som är kantade av frestelser och att vi ska kunna gör nästan allt utan att vara en trotsig 2-åring med en vek mamma som inte klarar att se se son gråta mest hela dagarna utan köper lite "godis" till honom som tröst ;-)

Nu börjar man bli senil ocksâ!

Ja suck! Inte nog med fysiska krämpor, nu ska man bli senil också Det hördes nyss en "explosion" från köket. Vad sysslar katterna med? frågade jag mig, men ögonblicket efter kom jag på att jag satt ägg på kokning....för över en timme sedan!!!! Det blev till att springa ut i köket. De stackars äggen hade försökt ta sig ur kastrullen på egen hand men inte lyckats så bra. Tur det. Städade köket igår och vill inte precis ha äggrester i hela köket. Tur i oturen att jag inte fått för mig att gå ut, då hade det kunnat gå riktigt illa. Eldsvåda i köket lyckades jag ju ordna när jag jobbade som barnflicka och det var INTE kul kan jag säga.

Som om detta inte var nog har jag nackspärr idag. Känner mig nästan yr. Vackert väder har vi i alla fall. Alonso hänger i fönstret med Morris och lapar frisk luft. Blir nacken bättre kanske vi går ut i eftermiddag. Som det är nu kommer jag inte långt

Sjukdomar och annat smâtt och gâtt

Då var det dags för migrän igen. Igår gick jag helt i däck men idag har medicinen haft effekt i alla fall.

Var hos specialistläkaren igår för gallstensbesvären jag har. Fyra stenar hittade de på ultraljudet så det blir operation sa läkaren. På måndag har jag tid hos kirurgen. Det är visst något förbesök. Hur som helst så tänker jag inte ställa in min resa för ev operaration. Dessutom anser jag att Alejandro är för liten ännu. Finns ingen jag känner att jag kan lämna honom till ännu. Ja ja, det löser dig väl.

Har börjat gå ner i vikt. Jippie!! Precis som efter förra graviditeten så har jag gått upp några kilon i början av amningen,, tappat alla grav kilon för att sedan lägga på mig ca 5 kg extra. Och precis som sist så börjar de försvinna nu när sonen är 6 månader. När jag ammade Alonso slarvade jag lite med godis ibland men nu har jag knappt unnat mig något alls. Pga av mina gallproblem så har dessutom fettintaget varit minimalt och ändå har kilon suttit som berget. Undrar vad det är som gör att min kropp vill ha dessa extra kilon just under amningen?? Hungrig har jag ju varit i och för sig och ätit mer pga av det, men min kompis som ammar sin son äter ocksâ mycket men är smal ändâ :-) Man kan ju inte gå och vara vrålhungrig samtidigt som man ska ta hand om en bebis och en 2-åring! Hur som helst nu har det vänt och det känns ju bra :-)

Sköna maj välkommen....

Första maj idag. Sambon är och röjer vid vårt "nya" hem. Trädgården ser ju ut som en ödetomt. Det måste ju göras men jag känner mig ganska ensam :-( . Hade gärna åkt dit själv men kan ju inte ta med barnen dit i röran. Märkte igår när fågeln rymde att jag nog balanserar på en smal lina när det gäller mitt "psykiska välbefinnande". Grät över det mesta kändes det som, och kunde verkligen inte komma på en enda sak som fick mig att känna mig glad. Barnens leenden brukar ju pigga upp men igår var det inte många. Båda var på uruselt humör så till slut gick de mig bara på nerverna. Varför kan inte jag vara en sådan där idyllisk mullig mamma som bakar bullar och städar och fejar hela dagarna, med tjocka ungar med rosiga kinder och ständigt klingande skratt. Nej, nu är man endast tjock och det finns det ju ingen som ser som något positivt med precis....

Tennisbollen lyser med sin frånvaro. Inte för att jag förväntat mig något annat. Ser inte bättre ut än att jag får ta in buren från fönstret. Vi har ju 2 fåglar på utackordering så vi får väl se till att ta hem dem. Känns tragiskt med en hel kasse full med fågelmat till ingen nytta.

Har märkt att jag börjat bli nojjig. Kom precis på att vi snart ska flyga till Sverige. Den här gången oroar jag mig inte för hur jag ska roa mina barn medans vi störtar. Istället kom jag att tänka på den "nya influensan". Flygplatser måste ju vara en eländig smitthärd, för att inte tala om flygplan. Fast de har ju bra ventilation också. Jag har nog för lite att göra helt enkelt. Dessutom bör mina barn ha ett väldigt bra immunförsvar. Dels är så gott som aldrig sjuka och här städas det inte mer än nödvändigt. De har ju båda atopiskt hud så det badas inte så ofta heller. Allt för hälsan!