Just nu känner jag mig totalt utsliten. Allt rabalder efter hemkomst, Alonsos ständiga utbrott, mannen som är tillbaka på jobbet på heltid, ekonomin som just nu är extremt dålig då alla mina besparingar är slut, inte haft en vettig konversation sedan jag var i Sverige och denna värme har vridit ur de sista droppar styrka jag hade i kroppen. Jag satte ribban högt när jag kom hem och tänkte "nu har jag tankat så nu jävlar annamma!" Det har blivit platt fall i stället. Jag har inget tålamod med Alonso och det finns ingen ursäkt för det. Jag vet om det och gör så gott jag kan för att räkna till 1o, hålla huvudet kallt mm, men ofta hinner jag inte ens till 5 innan han har nåt nytt hyss på gång. Han passar på varenda sekund jag är upptagen med Alejandro eller släpper honom med blicken. Det värsta är att jag kan inte lämna över åt någon Jag tar konflikt efter konflikt och städar efter upptåg kl:8-21 hela dagarna. Jag kan inte ta en paus och säga nu behöver jag 30 minuter för mig själv.
Igår blev jag så arg pâ Alonso att jag skrek åt honom. Han hade slabbat med juice över allt och när jag sa att han skulle sluta slabba han ännu mer(det var juice över allt och han satt mitt i det mitt på bordet!!) Det kanske låter som en bagatell men han går i kylskåpet hela dagarna och släpar ut flaskor och paket som han häller ut där han behagar. Sängen är dränkt i yoghurt, schampo, vatten och juice. Han slår sin lillebror, kastar saker omkring sig och det är strid om allt. Här om dagen fick han ett litet juicepaket som precis fyller ett glas och en mugg som han skulle ta till bordet. När han går till soffan och häller upp juicen där så ber jag honom att gå till bordet för man fikar inte i soffan. Nej, då blir han så arg att han slänger ut armen med muggen i handen mot mig, var på jag sätter upp ena armen(har Alejandro i andra) i försvar typ. Detta får till följd att han slår muggen i min arm och det stänker juice över allt. På honom på mig, golv, soffa mm. Så här är det så ofta, mest hela tiden och jag blir trött...vem blir inte det?
Hur som helst så fick gårdagens juicebravader bägaren att rinna över. Jag tog ungen under armen för att duscha av honom medans han fick höra flera sanningar om hur trött jag var på detta. Han blev förstås ledsen när jag blev arg men jag satte han i duschen och började duscha. Kan ju inte låta honom ränna runt med juice över hela kroppen?? Hur som helst blev han ännu ledsnare och skrek och hoppa runt jag tänkte att det var ju konstigt, duschen brukar han gilla oavsett, men så upptäcker jag att vattnet var alldeles kallt... det brukar vara alldeles lagom men nu hade de badat alldeles innan juicehändelsen och de hade väl inte hunnit värma på. Jag kände mig som en barnmisshandlare och börja storgråta Först skrika och skälla och sedan kalldusch!! Jag satt med honom i famnen och sa hur dum mamma var och kände mig så ledsen och misslyckad. Han hade ju glömt det hela och ville iväg och leka, men fy!!! Jag vill inte tappa tåla modet på det sättet!!?? Känns som jag är den enda i världen som tappat fattningen och skrikit åt mitt barn och betett mig så dumt! Fan, säger jag bara. Jag vill inte vara sådan som jag är nu men vet inte hur jag ska komma ur det. Inte ens huset piggar upptillräckligt för att få mig att stå ut lite till, det har liksom gått för långt. Gränsen är nådd och passerad för länge sedan.
Undersöker möjligheterna att börja studera. jag kan inte fortsätta så här. Dels för egen del, innan livet tar knäcken på mig helt, men främst för mina barn, de har rätt till en glad mamma som orkar och vill. Samtidigt finns det så mycket annat som komplicerar allt och gör att en förändring tar tid. Alejandro är fortfarande så liten och "dagis" känns inte så bra här(även om det säkert är bättre än en arg mamma). Dessutom kan man visst bara ansöka om plats på våren och den har ju passerat.... Suck! denna nedåtgående spiral... Ja ja, kanske det blir bättre när vi kommer till huset...just nu känns det som om jag lika gärna kunde gräva mer mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar