9:e november. Mitt liv i ett nötskal.

Dagen började med en superledsen Alonso som inte ville gâ till skolan och jag orkade inte vara elaka mamman sâ han fick vara hemma. Det är svârt att vara konsekvent när man är hemma :-(
Pâ förmiddagen fâr jag ett samtal om att jag gâtt vidare i uttagningen för ett jobb(eller de söker 50!! personer) vilket egentligen inte betyder nâgot alls men det är alltid nâgot. Var dock tvungen att lämna in alla mina papper pâ studier och arbetskontrakt samma dag. Synd att man har mest arbetslivserfarenhet frân Sverige...inte har jag översatt nâgra kontrakt eller tjänstgöringsintyg...kontrakt har jag nog inte ens kvar. Ja ja, vill de inte ha en överkvalificerad fritidspedagog som skolmatsalsvakt är det deras förlust.
Sedan börjar det ösregna och Sergio kommer inte hem till lunch vilket innebär att jag fâr ta barnen till farmor utan att fâ undanplockat efter maten. En salig röra. Hunden smiter ut och vägrar gâ in sâ han fâr âka med.
barnen lämnas hos farmor och jag âker iväg till min engelska lektion. Och vad händer. Jo vid avfarten frân motorvägen ner mot rondellen är det en ganska brant nedförsbacke. Jag bromsar in i god tid men lyfter pâ bromsen för att rulla vidare dâ det är lângt till nästa bil som stannar in vid rondellen. Men vad händer när jag bromsar pâ nytt?? Jo bilen bara fortsätter!!! Jag försöker bromsa igen och väja men utan större frangâng och brakar in i bilen framför med dunder och brak. Jag gissar pâ vattenplaning. Vad annars kan det ha varit? Hur som helst var killen i den andra bilen väldigt trevlig. Det var ju "min" bil som ena framlyset krossats pâ. Hans fick max en repa i färgen pâ kofângaren. Sâ ska jag ta fram papper ur handskfacket och fâr det lilla handtaget i handen. Trasigt sâ det gâr inte att fâ upp!! )tur att jag hade försäkringsuppgifterna pâ annan plats). Men medan jag stod och mecka med facket sâ häner nâgot mycket lägligt och mer än väntat. Jag hade glönt att Bilbo var med sâ han far ur bilen när jag minst anade och ut i rondellen. Jag kände vara att nu blir han ju pâkörd och kanske lika bra det??? Ingen bil fâr för sig att stanna och hjälpa till utan de bara skratatr ât mig genom bilrutan medans jag kutar runt i regnet för att försöka fâ tag pâ hundrackarn. Nâgon blänger argt pâ mig och tycker väl att jag är en idiot som rastar hunden 20 meter frân motorvägen. Det kändes som den längsta eftermiddagen i mitt liv...men till slut fâr Bilbo för sig att han ska kissa och jag fâr fatt i honom. Under tiden hade killen i den andra bilen fyllt i alla papper sâ jag kunde âka vidare till min engelskalektion. Föräldrana var gulliga och undrade om jag mâdde bra och bjöd pâ te. Jag kom ju dit dyngsur minst sagt.
När jag var tvungen att berätta för svärföräldrarna att jag hade krockat deras bil sades det inget alls. Ingen frâga om jag mâdde bra, ingenting...mer än att svärmor tyckte att jag var enfaldig som var ute och körde när det regnade och nu gick ju säkert 2 av mina mânadslöner ât till att laga bilen. Sâââ uppmuntande...om hon bara visste hur nära jag är att packa väskan. Dâ hade hon med all säkerhet köpt en bil till mig och stâtt för alla omkostnader. Inte för min skull men för att jag inte ska ta med barnbarnen till "Marocko"....
Jag fick i alla fall in jobbansökan med alla papper dit de skulle och kom hem till bombnedslaget, men det kändes riktigt skönt. Jag var HELT slut!. Lämnade barnen till sambon(som inte heller frâgade om jag mâdde bra efter krocken)och satte mig att titta pâ ett antal avsnitt av Grey's anatomi pâ nätet. Det var den 9:e november det och jag hoppas att den dagen aldrig mer upprepar sig. Tack!!