Sköna maj välkommen....

Första maj idag. Sambon är och röjer vid vårt "nya" hem. Trädgården ser ju ut som en ödetomt. Det måste ju göras men jag känner mig ganska ensam :-( . Hade gärna åkt dit själv men kan ju inte ta med barnen dit i röran. Märkte igår när fågeln rymde att jag nog balanserar på en smal lina när det gäller mitt "psykiska välbefinnande". Grät över det mesta kändes det som, och kunde verkligen inte komma på en enda sak som fick mig att känna mig glad. Barnens leenden brukar ju pigga upp men igår var det inte många. Båda var på uruselt humör så till slut gick de mig bara på nerverna. Varför kan inte jag vara en sådan där idyllisk mullig mamma som bakar bullar och städar och fejar hela dagarna, med tjocka ungar med rosiga kinder och ständigt klingande skratt. Nej, nu är man endast tjock och det finns det ju ingen som ser som något positivt med precis....

Tennisbollen lyser med sin frånvaro. Inte för att jag förväntat mig något annat. Ser inte bättre ut än att jag får ta in buren från fönstret. Vi har ju 2 fåglar på utackordering så vi får väl se till att ta hem dem. Känns tragiskt med en hel kasse full med fågelmat till ingen nytta.

Har märkt att jag börjat bli nojjig. Kom precis på att vi snart ska flyga till Sverige. Den här gången oroar jag mig inte för hur jag ska roa mina barn medans vi störtar. Istället kom jag att tänka på den "nya influensan". Flygplatser måste ju vara en eländig smitthärd, för att inte tala om flygplan. Fast de har ju bra ventilation också. Jag har nog för lite att göra helt enkelt. Dessutom bör mina barn ha ett väldigt bra immunförsvar. Dels är så gott som aldrig sjuka och här städas det inte mer än nödvändigt. De har ju båda atopiskt hud så det badas inte så ofta heller. Allt för hälsan!