Helgen är över, lika bra det....

Så är även denna helg över. Och vad har man gjort? Jo, umgåtts med svärföräldrarna. Idag har jag känt mig riktigt irriterad över detta. Att vi faktiskt inte har något annat umgänge än just dom!! Det är visst så man umgås i det här landet. Med sina föräldrar. Bara det att vi bara har sambons föräldrar (mina svärföräldrar) här så det blir dom för hela slanten. Kul för dom, säkert, men jag blir mer än trött av detta enformiga umgänge Det är inte precis någon hemlighet att jag tycker att detta umgänge är lite jobbigt. Inte för att de är något fel på dem, inte alls. I spanska mått är de nog dröm"svärisar". De är väldigt hjälpsamma, gästvänliga och framför allt SPANSKA. Och det är där som problemen uppstår, i kulturskillnader och skilda världar. Efter som jag är ensam från "min" värld känns det som jag alltid är i blåsväder, så när det blir mycket umgänge blir det lätt för mycket för mig.

Så länge inte barnen fanns funkade allt utmärkt. Vi kanske sågs någon gång per vecka och jag hade arbete vilket innebar att en meningslös konversation med svärmor inte var något som störde mig. Idag är jag en understimulerad hemmafru som aldrig pratar med någon så när man väl träffar folk känns det inte som någon höjdare att endast prata med människor som inte alls förstår mig och inte ens är speciellt intresserade av att lyssna utan bara prata. Och då om mina barn och hur mycket de äter och bajsar. Jag umgås med mina barn 24 timmar om dygnet. Jag vet hur mycket de äter och bajsar. Det är ingen konversation som intresserar mig.

Det här med spanska föräldrar är ett kapitel för sig. De tycker att det är konstigt att man flyttar hemifrån som 32-åring, "barnen" borde bo hemma tills de är minst 35. Fortfarande så bor de flesta hemma tills de gifter sig och detta innebär att man aldrig bott vare sig ensam eller med den man gifter sig med. Dessutom har ingen ekonomi att köpa sig ett hus eller lägenhet så man får i bästa eller sämsta fall(beroende på hur man ser på det) ett boende av föräldrarna.
Just nu är vi på väg att få ett hus. Vi har "tur" då det finns obebodda hus inom familjen. Detta innebär dock att alla tycker sig ha rätt att tycka och inte nog med det, utan man ska helst också rätta sig efter det familjen tycker. Detta är den negativa delen i det hela. Det ska alltid tjafsas fram och tillbaka och hela livet ska man stå i tacksamhetsskuld till föräldrarna som sett till att man har kunnat få ett oberoende boende. Kanske är det värt priset, vad vet jag, men jag hade definitivt föredragit att stå i tacksamhetsskuld till mina egna föräldrar än till mina svärföräldrar.....