Idag skulle jag ta det stora steget! Ta upp min eventuella depression med min läkare. Har varit ganska nere en längre tid nu och tänkte nu eller aldrig. Risken fanns in och för sig att han skulle tro att jag var hypokondriker då jag även skulle ta upp problem med gallblåsa och migrän.
Tur att jag har Alonso, min 19-månaders illbatting ;-) ......när han har "sina stunder" kan vem som helst förstå att man kan bli deprimerad och det hade han just då. Vi hann inte mer än komma in pâ mottagningen med syskonvagnen som knappt kom genom dörren innan han började leva om. Han skrek och slängde sig så hela vagnen krängde likt Titanic. Lillebror var förtjust, det var ju lajban för honom. Jag for mellan vagnen och stolen vid skrivbordet medan jag försökte förklara alla mina krämpor. Tog upp gallbesvären först.
-Vill du ha tabletter eller att en specialist tittar på det? frågar läkaren hurtigt.
-Tja, svarade jag. Det kan väl inte jag avgöra? Vad anser du behövas? (här i Spanien ska man ju Ni:a men det är jag usel på).
-Jag ger dig en remiss till specialist... Var det något mer? fortsätter läkaren när jag står och försöker distrahera sonen med ett par nycklar som far allvärdens väg. Jag sätter mig igen.
-Jo jag har ju känt mig ganska deppig en tid, börjar jag.
Ser att läkaren tittar mot min 4-månaders bebis varpå jag tillägger att det börjat redan innan sonen föddes så det var nog ingen förlossningsdepression. Alonso lever rövare utan minsta tanke på att lugna sig och jag fortsätter berätta medans läkaren nickar och tar fram ett papper.
-Jag kan ge dig ett recept på antidepressiva tabletter, säger han.
-Men det kan jag inte ta då jag ammar, eller hur? undrar jag
-Nej det går ju inte, svarar han.
Jag vill ju inte sluta amma redan så jag sa att jag avvaktar då för att se om det kanske blir bättre ändå. Han nickar, för det är ingen idé att försöka överrösta Alonso som gapar i falsett. Sedan frågar han om jag hade symptom som svårt att koppla av, men för mig är det precis tvärt om. Jag lyckas inte fâ ihop krafter och motivation till att göra något alls i princip. Blir liksom apatisk.
-TA DIG EN KOPP TE, DET PIGGAR UPP! utbrister läkaren med ett triumferande leende :-o
-Ja ha, jo det får jag väl göra då, svarar jag lite tveksamt. Vågar ju inte säga att jag minsann kan få i mig en hel del kaffe, det anses inte ju bra att göra när man ammar här.
-Inget mer, undrar läkaren som ser nöjd ut efter sitt förslag.
-Jo jag har ju migrän titt som tätt också, kan jag få ett recept, mumlar jag medans jag försöker leta rätt på nycklar och nappar som Alonso slängt omkring sig med svetten lackandes i pannan. Ett recept får jag och hjälp att ta mig ut genom dörren också. Alonso tystnar tack och lov. Stackars kvinna, måste läkaren ha tänkt.
Nu ska jag ta mig en kopp te!
Hoppas du piggnade till efter tekoppen!!!! Om inte får du hitta en billig biljett...ta med dig sprattlande barn och sambo hit. Ni är alltid välkomna. Bamsekram till dig och de dina.
SvaraRaderaStackars kvinna, tänker jag också! Hoppas att bloggandet hjälper. Kanske kan det få dig att se ditt liv lite på distans, som om det var en film...Johanna brukar leka film när hon har tråkigt, hon säger att det hjälper :-D
SvaraRaderaOch för det andra; det var tråkigt att höra att du känner dig nere. Vilken dum läkare du hade oturen att träffa! Han borde haft något bättre att ge dig, än att skicka hem dig med ett recept och rådet att dricka te(!!) Hallå liksom, det kunde du ju räknat ut själv!! Visst är det hälsosamt att dricka te, både för kropp & själ, men det behöver man väl inte träffa en läkare för att få veta...(?) Nej, vad jag tror att du skulle behöva nu, är någon att PRATA med. Eller kanske att du borde åka hem till Sverige ett tag för att känna efter vad du vill... Jag hoppas i alla fall att det snart vänder för dig! Kan du inte lägga upp lite bilder på pojkarna? :-) Stor kram!
SvaraRaderaOjdå, mitt inlägg skulle börja såhär:
SvaraRaderaFör det första: vad roligt att du börjat blogga, så man kan följa ditt liv som 2-barnsmor från Sverige. Det ser jag fram emot :-))
Kul att nâgra läst i alla fall.
SvaraRaderaLiselott: Hoppas ni har dörren öppen. Vem vet kanske vi dyker upp!
SolMalin: Jo, jag leker Kindergarden cop typ(när Schwarznegger jobbar undercover pâ dagis)
Sanna: I sommar blir det Sverige. Tills dess fâr jag härda ut ;-) Men just nu mâr jag ganska OK även om jag känner mig ständigt trött. Det här med te't är lite "roligt" för jag har hört flera som fâtt det pâ "recept"