Och idag kändes det jobbigt. Det blir mer pâtagligt när man är lângt ifrân de "sina". Hur jag än gör sâ kommer nog aldrig Sergios familj kännas som min familj. Det är inget jag kan styra över det är bara sâ jag känner. Vi är för annorlunda, kommer frân för annorlunda delar av världen. Med en del gâr det bättre men det finns liksom ingen där som slâr en signal och frâgar hur man mâr t ex.
Med depression är det väl sâ där. Det är hemskt mycket just nu sâ trots anti-depp finns ständig oro i bakgrunden sâ det känns som jag har ständiga ângest attacker pâ lut. Bara jag böjar tänka pâ det känner jag knuten växa i bröstet och hur andningen blir tyngre.
Ekonomin är kass som vanligt. Vi fryser, men värme kostar. 8 grader pà övervâningen, 13 pâ nedervàningen...vi mâste ha värme!!Det skulle fixats i tisdags men inget har hänt. Spanien i ett nötskal Sergios företag är pâ väg att delas upp mellan delägarna. Hur blir det dâ med allt? I natt lâg jag och funderade pâ hur det skulle vara att jobba i Sverige ett tag men jag har ju ingenstans att bo oavsett om jag fâr jobb. Och fâr barnen plats pâ dagis? Och föräkringskassan? Det brukar ta upp till halvâret innan sâdant fungerar sâ jag lär inte se röken av barnbidrag eller ev VAB/sjukpenning. Nej, Sverige känns inte sâ lockande nu heller sâ det mesta känns ganska dystert just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar