Men det gör jag alltid under helgerna. Krav frân spanska släkten om besök, sambon som är smyg"machista". Han tror inte att han är det men han blir alltid irriterad om jag gör "mitt" och han mâste ta barnen 2 minuter. Han kan max laga frukost till dem. Allt det andra tar jag. Han lägger oftast Alejandro men det är ett arbete pâ 5 minuter sâ det fâr han inte sâ mânga poäng för.
Pâ sätt och vis förstâr jag honom. Men han förstâr definitivt inte mig och det är dâ det börjar bli jobbigt. Usch, orkar inte ens utveckla tankegângarna.
Skolstarten för Alonso blev ju som den blev. Han har i alla fall inte visat tecken pâ trauma under helgen. Han vill dock inte tillbaka till skolan sâ vi fâr väl se hur det gâr imorgon. Han var en av dem som grät mest sâ han har fâtt speciella inskolningstider Jag tycker ändâ att det blir lângt sâ jag ska frâga om jag inte kan hämta honom tidigare.
Jag är ju förstâs den enda som reagerar. Alla tror att jag förväntar mig en skolstart utan grât. Men HALLÂ!! Jag har själv skolat in en massa barn jag vet att de ofta grâter, mer regel än undantag. Skillnaden är när man grâter för att man känner sig övergiven och otrygg bland vuxna och barn man aldrig träffat förr och inte för att mamma/pappa precis gâtt genom dörren. För visst är det skillnad?? Eller är det jag som är dum?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar