Mina barn har nog en skyddsängel

Igâr var det Alejandros som fick rycka in. Jag var sâ chockad sâ jag tänkte att jag kommer nog aldrig hämnta mig. Men sâ kom jag att tänka pâ den gângen jag "râkade" släppa iväg Alonso ner för en nerförsbacke mitt i byn. Han lâg i liggvagnen sâ han var inte speciellt gammal. Plötsligt ser jag ett par kvinnor skrika rakt ut framför mig och ser sedan att det sitter en kattunge mitt i den traffikerade gatan. Utan att tänka börjar jag ropa och vifta efter den bil som kommer näst och lyckas fâ den att stanna men när jag vänder mig om ser jag att Alonso rullat iväg i vagnen som precis är pâ väg att tippa över trottoarkanten. Har aldrig varit sâ snabb. Som en pil och fram med handen sâ jag precis fâr tag i handtaget innan vagnen rullar över kanten. Sedan gick jag vidare som om inget hänt, skämdes som en hund att jag inte hade bättre impulskontroll och panikslagen över vad som kunde ha hänt.
Igâr var det alltsâ Alejandros tur. Vi var pâ svärföräldrarnas sommarställe och det fanns i alla fall 7 vuxna där. Alonso vill gâ pâ toaletten och jag följer förstâs med honom. Han är ganska omständig och ska sitta flera gânger och spola mellan varven sâ det tog sin stund. Sâ precis när han är klar börjar nâgon banka pâ den stora porten som leder in till sommarstället. Jag gâr och öppnar och där stâr ett äldre par med ett barn....som jag känner igen...-Är det erat barn frâgar damen. Jag tittar nogrannare och ser dâ att det är Alejandro!!!! -Ehhh, vaaa, joooo det är det men... mumlar jag och tittar efter den dolda kameran. Han kan omöjligt ha tagit sig ut genom den stora porten. Och förutom den sâ finns bara en utgâng genom garaget men dâ mâste han passera 3 dörrar var av den sista ska vara lâst. Börjar fundreat pâ om han har fallit 3 meter ner frân terassen....-Han stod där alldeles ensam, sa paret som var minst lika chckade som jag. En 15 meter frân huset ligger nämligen en hârt traffikerad väg med extremt dâlig sikt och hade han tagit sig dit hade det nog inte funnits nâgon Alejandro mer. Jag fick inte fram ett ord knappt. Tittade mig omkring och väntade pâ att farfar Manolo skulle dyka upp och säga att det var ett skämt. Han dök upp men ett skämt var det inte. Det visade sig att medans jag var med Alonso pâ toaletten hade Alejandro tagit sig genom de 3 dörrarna genom garaget för att ta sig ur pâ vägen och dessutom hade han stängt efter sig. Vad kunde jag göra? Tacka paret? Det gjorde jag men jag insâg ju att Alejandro hade haft änglavakt, tänk att detta par hade kommit just dâ för att hälsa pâ grannen! Inte sâ ofta nâgon stannar till just där. Jag var alldeles skakis, tankarna for hit och dit. Vägen var ju inte det första stället vi skulle ha letat pâ dâ alla dörrar var stängda. Han hade ju kunnat ha kommit hur lângt som helst även om jag tror att han skulle blivit pâkörd, eller orsakat en olycka i nâgons försök att väja, ganska omgâende. Nej vilket mardrömsscenario, det gâr inte ens att föreställa sig vad som hänt om inte skyddsängeln vakat. En sak är säker. Jag kommer nog inte vâga gâ med Alonso till toaletten, utan att ta med Alejandro, i framtiden.