Jag är en tänkare. Och framför allt ältare! Det har jag alltid varit i kommer nog alltid vara. Dagtid är jag som vilken människa som helst, för det mesta i alla fall men nattetid händer det något. Hur trött jag än är sätter maskineriet igång och tankarna maler och maler. De senaste 7 månaderna har min katt Elvis varit huvudtemat. Han dog pga sjukdom den 10 september strax före 13:00. Jag var förstås där och jag tänker ofta på då han somnade in. Han var medvetslös då han fick sin avslutande spruta så allt gick väldigt lätt, det var inget överraskande, men sorgen var obarmhärtigt smärtsam. Veterinären sa att han nästan gav upp bara på den lugnande, hans njurar var ju helt förstörda.
Nu 7 månader efter så fortsätter jag återuppleva detta nästan varje natt. Jag förbannar mig att jag inte upptänkte hans sjukdom i tid, söker svar som inte finns, intalar mig att det kanske var bäst så Även om jag hade upptänkt sjukdomen i ett tidigt stadium hade han kanske klarat sig nåt år eller två. Dessa år hade han varit tvungen att äta mediciner och gå på strikt diet. Hade nog inte varit så kul för en kisse. Vidare ältar jag om jag borde låtit honom gå tidigare. Hade jag vetat att han skulle bli så dålig som han blev hade jag nog aldrig inlett någon behandling, men veterinären var hoppfull, katten var ju ung bara 4 år.
Oavsett älskade jag denna katt något oerhört. Jag gjorde vad jag trodde var bäst utifrån den vetskap jag hade. Jag är ingen sierska. Jag kunde inte veta utgången Trots detta så fortsätter jag älta och förlora dyrbar sömn.
Att veta han är bort för alltid känns så ledsamt och orättvisst. Och vad händer i mitt huvud egentligen, som inte kan släppa sådant som är ledsamt och tråkigt?
Nu 7 månader efter så fortsätter jag återuppleva detta nästan varje natt. Jag förbannar mig att jag inte upptänkte hans sjukdom i tid, söker svar som inte finns, intalar mig att det kanske var bäst så Även om jag hade upptänkt sjukdomen i ett tidigt stadium hade han kanske klarat sig nåt år eller två. Dessa år hade han varit tvungen att äta mediciner och gå på strikt diet. Hade nog inte varit så kul för en kisse. Vidare ältar jag om jag borde låtit honom gå tidigare. Hade jag vetat att han skulle bli så dålig som han blev hade jag nog aldrig inlett någon behandling, men veterinären var hoppfull, katten var ju ung bara 4 år.
Oavsett älskade jag denna katt något oerhört. Jag gjorde vad jag trodde var bäst utifrån den vetskap jag hade. Jag är ingen sierska. Jag kunde inte veta utgången Trots detta så fortsätter jag älta och förlora dyrbar sömn.
Att veta han är bort för alltid känns så ledsamt och orättvisst. Och vad händer i mitt huvud egentligen, som inte kan släppa sådant som är ledsamt och tråkigt?
Test
SvaraRaderaJag vet hur det är! Vår Sol fick ljuvercancer som opererades men kom tillbaka och då valde vi att inte operera igen utan låta henne leva tills vi märkte att hon påverkades av cancern. Det tog väl ca 1 år från den första operationen. Ett fruktansvärt år av uttagande av sorg i förväg, men ändå en tid att ta farväl. Jag undrar ibland om vi gjorde rätt som väntade på fysiska tecken efter det att cancern kommit tillbaka, det är ju oerhört svårt att se om en katt lider. Jag tror inte att de visar det förrän det är riktigt illa. När det väl var dags stannade jag hemma från jobbet och kelade med henne, grät hela dagen tills Mange kom hem och tog henne till veterinären. Jag hade inte fixat att vara med, och definitivt inte att köra bil dit och hem!
SvaraRaderaSaknaden var enorm länge, länge. Nu har jag en bild på nattduksbordet och det hugger inte längre till varje gång jag ser den. Det blev lättare när vi skaffade Nova. Hon är inte Sol, men hon är faktiskt lika fantastisk, på sitt sätt <3
Om nu inte Sol fick slå åldersrekord (hon blev 12år) så kräver jag att Nova ska få göra det!!!
Detta var kanske inte till någon tröst mer än att du kommer att sluta älta, det kommer bara att ta ett tag och det kommer nog inte gå fortare om man försöker motverka det. Älta på säger jag! Tillslut tröttar nog hjärnan ut sig själv av det och du kan släppa det.
Kram och lycka till!
Malin
Hej Malin. Usch ja, med tiden blir det ju lite lättare och lite lättare. Jag vet det...känns bara som att detta gnager energi och glädje som jag sâ väl behöver. Men men, lite i taget. Jag har ju kommit lângt i sorgearbetet jämfört med för 3-4 mânder sedan. Jag försöker tänka positivt och det gâr bättre och bättre. Tack för raderna, behöver inte känna mig som den enda i världen som sörjer en katt pâ det här viset ;-) Kram pâ er
SvaraRadera