Att ta en kaffe och snacka skit...pâ kafé Facebook!

Ja ha nu har man halkat in på ännu en beroende framkallande internetsida. Fast som utlandsvensk har jag upptäckt att det är riktigt bra detta med chat. Nu kan jag få en massa information om viktiga saker som alla andra vet utom jag. Jag menar, för en liten stund sedan fick jag veta av min svägerska att deras marsvin hade dött!! Det är ju jätte viktigt att veta, om inte annat för att känna sig som en del av världen där hemma, men inte har de brytt sig om att berätta det för mig inte. Ja ja så viktigt kanske det inte är men ändå, varje liten grej gör att man blir påmind om att man är så pass långt borta att dessa vardagliga saker inte når fram till mig.

Att vara den som är långt borta får en att känna ett visst utanförskap och ibland lite bortglömd. Vi kan inte gå på kalas eller andra tillställningar sâ vi blir automatiskt inte bjudna. Det har jag full förstâelse för. Vi kan aldrig komma och hjälpa till och inte heller ringa och be om hjälp, ocksâ ganska trist. Så himla trist rent ut sagt att inte ens kunna ta en kopp kaffe och snacka lite skit. Men, nu till det här med kafé Facebook. Tänk, ungefär då jag började med den här bloggen så funderade jag lite på just "fenomenet" Facebook. En vän i Stockholm berättade att hon sett något foto på en gemensam bekant till oss som bor i Sevilla på den här web-platsen. Jag gick in för att "kolla läget" men jag hade dåligt med tid och man var ju tvungen och bli medlem och ditt och datt, fattade inte riktigt vad det handlade om så jag la ner det hela.
Så för 3 dagar sedan så fick jag ett e-mail från en försvunnen bekant som "bjöd" in mig. Denna försvunna bekant är mamman i den familj jag arbetade som au-pair hos då jag först kom hit till Granada. Vi förlorade kontakten för 1,5 år sedan då min mobil med deras telefonnummer lagrade gick sönder. De hade endast numret till den mobilen så ingen av oss kunde ringa. Och så får vi kontakt igen genom en sida på internet, är inte det fantastiskt?
Och inte nog med det, när jag då gör mig till medlem som man måste vara för att kunna besöka andra medlemmar(alltså min sida är på spanska och jag vet om man kallar det medlem på svenska men ni förstår nog min cyberspanska ha ha) så upptäcker jag att både kreti och pleti hänger i baren och häver drinkar och små snackar på den här sidan. Kändes som man kommit till en fest som man inte blivit bjuden till typ;-).
Skämt åsido, inte kunde väl jag ana detta den där gången när jag tyckte Facebook verkade meninglöst. Det var som om jag passerat ett kafé utan att gå in för att det inte såg särskilt mysigt ut, och så sitter hela min bekantskapskrets där inne och små snackar och dricker kaffe(utan att ha bjudit in mig dessutom!).
Hur som helst, jag är inte långsint och har insett att nu kan jag också ta en kaffe och snacka skit.....på kafé Facebook! Sedan jag fick denna oväntade inbjudan har jag hunnit småprat med lillasyrran, bästa vännen, ett par bekanta från Göteborg, en väninna som bor i Madrid, svägerskan med de döda marsvinen samt "pratat" med brorsans flickvän mer än jag gjort totalt under det 1,5 år de varit tillsammans Är inte det också rätt fantastiskt?
Inte så illa att komma oinbjuden på fest ändå...